Det drar ihop sig för Svenska kyrkan. Denna kyrka som huvudsakligen styrs av tre starka politiska rörelser. I kyrkan kallas de nomineringsgrupper men framträder under partibeteckning. Störst är socialdemokraterna med 71 mandat i kyrkomötet. Näst största grupp är moderaterna som har 41 mandat. Därefter kommer centern med 34 mandat. Tillsammans har de 146 platser av kyrkomötets 251.
Enligt SvD föreslår moderaternas partistyrelse stämman i oktober att partiet från och med 2013 inte ska delta i kyrkovalen.
– Vi tycker att tiden är inne. Svenska kyrkan ska fatta beslut om sina angelägenheter, och där är det bra att det finns engagerade moderater. Men vi ser inte att vi ska ställa upp under vår egen partibeteckning i de forumen, säger partisekreterare Sofia Arkelsten.
Förslaget är klokt och välkommet! Den politiska balansen på alla nivåer i kyrkan rubbas där med på ett hälsosamt sätt. Det lär bli allt mera uppenbart hur orimligt det är i ett modernt demokratiskt samhälle att politiska partier har makten och styr över ett trossamfund!
När, inte om, moderaterna drar sig tillbaka blir det påtagligt att somliga församlingar kan bli partipolitiska i en helt ny mening. Hur skulle det låta om vi fick socialdemokratiska eller centerpartistiska församlingar? Blotta tanken på en fortsatt och än mer profilerad partipolitisk dominans är något som strider mot kyrkans grundläggande natur. Låt kyrkan vara kyrka, ett salt i världen, och politiska partier vara partier som leder och styr stat och kommun!
26 augusti 2011
Kommenterat nummer av Kyrkans tidning
Ett nummer av Kyrkans tidning kunde leda till en bok av kommentarer. Mikael Mogren har alltid något att säga. Och det han säger kan diskuteras och borde ibland också ifrågasättas. Frågorna han berör om historia, nutid och framtid är värda några kapitel. Vi bär på ett arv som kan korrigera eller rent av motsäga osäkerhets- och framtidsvurmen hos en del av kyrkans teologer. Ett arv som hörs i alla tideböner: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu och skall vara.
I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.
Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.
Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.
Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.
Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.
I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.
Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.
Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.
Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.
Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)