Malin Ekman skriver i en kolumn i SvD idag om hur journalister alltmer, särskilt tydligt i USA, tar ställning. Den opartiska journalistiken som ser till att objektivt sanningssökande står i fokus. Ingen ska hängas ut utan att kunna ge sin bild av ett förlopp så ska t ex verbala angrepp motsvaras av möjligheten till försvar.
Svårigheten är förstås att när felaktigheter och osanningar galopperar behålla och försvara journalistikens oberoende. Då kan risken att halka över i avståndstagande ständigt stå på lur. kan då oberoende journalistik inte ta ställning? Inför lögn, förvrängning och påhitt är det inte orimligt att journalister i sina texter tar avstånd trots att de riskerar att höra och utsättas för talkörerna om "fake news". När mäktiga personer i stat och länder är obalanserade kan den neutrala vinkeln bli alltför svag. Att lära sig hantera den starka anstormning av publika förvrängningar och rena lögner är idag en otroligt viktig uppgift. Inte för att det är något nytt. Diktatorer och härskare har i andra tider förföljt och hotat de röster som kunna säga emot dem och ge en annan bild. Faran idag ligger i att journalisterna snart glider över i att ständigt framhäva sin egen position inför de fenomen de ska skildra.
På ett sätt är journalisterna skyldiga till att journalismen kommit att bli dominant. Journalister frågar journalister, de intervjuar varandra och framstår alltmer som upphöjd orakel, samtidigt slipper de då besvären med expertutlåtanden. En strid ström av ledarkommentarer, debatt, kåserier och kolumner gör det allt svårare att skilja på journalistik och åsiktsmaterial.
Jäktet att ständigt leverera braskande nyheter gör att faktakontroll och bakgrunder som kan sätta in aktuella skeenden i ett större sammanhang får stå tillbaka. Rapporteringen blir situationsanpassad och dominerad av enskilda händelser. Vi får därför alltmera sällan syn på vad som sker i det som synes ske.
