I takt med att andra byggnader vuxit ikapp och om kyrkobyggnaderna i höjd och mäktighet förminskas också den Gud som man tillber i kyrkorna. Någon Gudsfruktan, likt den som Luther brottades med står knappt att finna. Den väldige och upphöjde har plockats ner från himlarymderna och blivit en kramgod och mysig vän. Som om det inte vore möjligt för den Allsmäktige att visa sig på flera olika sätt?!
Något slag för fruktan behöver man inte slå. Rädsla och oro är inget eftersträvansvärt, om än något för vår överlevnad nödvändigt. Men om Gud enbart blir en kompis vid köksbordet eller stängs inne i en varm och god kärleksprincip går något väsentligt förlorat. Inte för att kompisar och principer bekymmerslöst kan förvandlas till något man styr och bestämmer över. Men det verkar som om det inte är alldeles ovanligt att den Gud som många tror på inte fullt är den Gud som den Heliga Skrift berättar om. Frestelsen att efter egen vilja forma Guds vilja och evangelium så det ska skava och göra ont så lite som möjligt har lett till att man formar kristen tro så att den blir något strömlinjeformat, marknadsanpassat och lättillgängligt, snabbt och enkelt.
