Påsken hackade i år. Det blev Palmsöndag, Långfredag och Påskdag. Vad tog hela dramat vägen med sista måltiden, lidandevandringen, sveket, domen? För de allra flesta är påsktiden än mer fragmentiserad. Det som är en sammanhängande berättelse, en lång process som kristna i långliga tider minutiöst har följt med i, levt sig in i. Man kan lätt tänka sig hur det blir för den som deltog på Palmsöndagen och Påskdagen. Fest följer på fest.
Vad händer med allt det som ligger däremellan? Hur påverkas synen på det kristna budskapet om påsktiden och dess innehåll blir sönderhackat och ofullständigt? Bär människor ändå med sig en röd tråd av minne och insikt om evangeliernas skildring som gör att de kan kasta sig över klyftorna och hålrummen? Eller bidrar den växande okunskapen till ett än större främlingskap för evangeliet om lidande, död och uppståndelse?
Om människor inte ens kan identifiera sig med och själv har erfarit den synd och skuld som Jesus genom sin korsdöd försonar - finns då några verkliga förutsättningar för att man ska kunna finna och börja gå trons väg?
