Den som funderar över Svenska kyrkans sätt att behandla frågorna om tro, bekännelse och lära borde reformationsårets koncentration på Luther väcka ytterligare reflektioner. Självfallet är 1500-talets teologi möjlig att utnyttja för att underbygga alla möjliga ståndpunkter. Men hänvisningar till Luther och Melanchthon sker gärna programmatiskt och förenklat. Det är som om man reducerat en välsmakande sås in absurdum. Förkortning i enkla slagord tar sällan hänsyn till sammanhang vad gäller kyrklig och samhällelig kontext.
Världsbilden var radikalt annorlunda. Många vetenskapliga upptäckter som förändrat världsbilden hade ännu inte ägt rum. Fortfarande stod jorden i i centrum. Blodomloppet och dess betydelse för liv och hälsa var inte utforskat. Samhällena var hierarkiskt uppbyggda och allmogen skulle vara överheten underdånig. I arbetsliv och hem rådde statisk ordningar och rollfördelning av över och underordning. Människan var utelämnad åt olika makter. och få hade kontroll över sin tillvaro. Tillvaron var osäker och mycket ont som pest, förtryck eller krig kunde drabba blint.
Människor levde inte sällan med en omhuldad övertygelse om dömande och straffande Gud. Synd och skuld var en realitet för de flesta. Vad gör en luthersk kyrka när förutsättningar och omständigheter förändrats så i grunden som i vårt högteknologiska välfärdssamhälle? Få människor lever med insikter om synd och har svårt att uppleva det relevanta i den evangelisk-lutherska synen på hur syndaskulden löses genom Kristi rättfärdighet som räknas människan till godo och som skänks genom tron.
Människan ser sig som autonom och myndig i meningen att något gudsingripande inte behövs och om det skett förändrar det egentligen inget särskilt för henne. Åtskilliga samtal vid kaffebord och i samtalsgrupper blir för mig en bekräftelse på att även långt in i Svenska kyrkan tänker an att man gör så gott man kan och att det räcker. Detta att leva i gemenskap med Gud blir en fråga som avgörs av människan och inte av Gud. Om jag själv vill så räcker det för att få ett gudomligt bekräftande ja. Så kan alla hänga med och i stor utsträckning på sina egna villkor.
Eftersom lagen (t ex de 10 budorden, relativiserats fungerar den knappast som en källa till insikt om människans bortvändhet, det som kallades syndamedvetenhet. Inte heller blir lagen den drivkraft som formar medmänsklighet och de goda gärningarnas insats för människa och värld.
Den kristna tron är då inte länge given utan tillhandahålls som en stor leksakslåda ur vilken man plockar det som tycks passa var och en. Tron blir en mental konstruktion där människan bygger sin variant av det hon tycker sig behöva. En aning högtidlighet, en gnutta helighet, ett stänk av eftertanke och fina känslor, och så lite gemenskap när det känns att sådant behövs. Det där med nederstigen från himlen betyder väl att Jesus skrevs in i texterna, uppstånden från de döda handlar nog om ständigt nya möjligheter, och född av jungfrun Maria är ålderdomliga sätt att säga att det var något speciellt med den där Jesus. Den helige Ande måste handla om inspiration och känsla och kyrkan vet ju alla att det inte är någon gemenskap för de heliga, skenheliga skulle det nog vara och betyda...
Om enbart något lite av detta kan stämma på ett antal förhållanden på olika platser inom Svenska kyrkan borde det föranleda allvarlig eftertanke. Knappast över vad som behöver moderniseras, omtolkas eller relativiseras utan snarare över vad i den kristna tron som kan nå fram till människan i det moderna västerländska samhället så att tron kan fästa och tas emot. Ytterst få människor verkar ha Luthers längtan efter att finna en nådig Gud. Däremot tycks många hjärtligt trötta på prestationskrav, egna och andras, och en tung utmattning när man känner att man bär allt ansvar på sina egna axlar. Gud som delar människans börda, bär oss när det är för svårt för oss att gå har blivit ett vanligt inslag i förkunnelsen. Kanske är det ett sätt att närma sig försoningsgärningen på korset så att människan kan bli rättfärdiggjord genom tron?
Det kan låta som om frågan om synden därmed sorterats bort. Så är vare sig möjligt utifrån det bibliska underlaget eller kyrkans samlade troserfarenhet. Men om insikt om synden saknas kanske den för närvarande kan komma efter det man insett sitt behov av befrielse från autonomins förbannelse: att bli salig på sin egen fason. Men mer finns med all säkerhet att tänka och säga,,,
