Stenkastning mot brandmän och polis

Under femtiotalet åkte vi bil. Varje gång var det något storslaget och fantastiskt. Tre barn med tillhörande föräldrar fick plats i den svarta Ford Anglian. Utflykterna begränsades ibland av att grusvägarna kunde vara dåligt underhållna.

Åkte man mot Klintehamn fanns det en farlig passage. Strax efter dansbanan i Västergarn stod ibland en krokig gumma vid vägkanten. Då tryckte far på gaspedalen. Tanten kastade nämligen sten på bilar. Högljudda vidunder som for nära hennes hus var kanske mer än hon kunde tåla. Eller också såg hon något annat hotfullt när bilarna kom farande. Stenarna flög och Forden frustade. Men det fanns viss förståelse för en ensam förvirrad gammal tant.

Dessa minnen dyker upp när jag i dagens Svenska dagblad i en liten notis läser att det blir allt vanligare att brandmän och poliser utsätts för stenkastning när de rycker ut. Genast hittar jag en liten artikel i Smålandsposten om händelsen. Kastas det verkligen sten på utryckningsfordon? Kastas det sten på dem som ska upprätthålla ordningen och släcka bränder?

Vid utryckning till stadsdelen Charlottesborg utsattes räddningstjänsten för stenkastning under nyårshelgen. Nu vill de inte rycka ut till området utan poliseskort. Med andra ord fler att kasta sten på…

Smålandsposten skriver: Håkan Axelsson är avdelningschef vid Räddningsverket. Han menar att den kommunala räddningstjänsten saknar kunskap om andra kulturer.
– Den behöver förbättras och det skulle kunna ske genom att exempelvis anställa personal från andra kulturer, säger han.

På sikt kanske sådant kan underlätta - men ett utryckningsfordon på väg på uppdrag ska inte behöva stanna och förklara sin etniska sammansättning. Och hur är det ens möjligt att rätt folkgrupp tjänstgör vid utryckningstillfället? Det kan ju vara någon som har sitt ursprung i en angränsande nation eller kultur med vilken uråldriga motsättningar upprätthålls.

Oförargligt kan någon tycka, men då har de fel. Här handlar det inte om en ensam och desorienterad gammal gumma. Det är något som blivit en samhällsfara, något som händer på flera platser och med flera upproriska kastare. Det är upprörande och förkastligt (om ordet tillåts). Någon intifada i Kristianstad har man ju inte hört talas om, och den behövs inte heller. Var finns föräldrarna? Det är väl barn och ungdomar som kastar? Eller är det vuxna som uttrycker sin frustration över brist på delaktighet och ett övermått av utanförskap? Det vore värt artiklar och forskning.

Räddningsverket satsar nu 2,7 miljoner kronor i ett forskningsprojekt som ska öka kunskapen om de mekanismer som ligger bakom attackerna. Det treåriga projektet genomförs tillsammans med forskare från Malmö högskola och inleddes vid årsskiftet, skriver Smålandsposten.

Men förståelse tar tid. Någon bör väl omedelbart kunna förklara vad som ska gälla? Några samhällsfunktioner finns väl i området som kan se till att saken inte upprepas. I väntan på en förklaring bör bara de som är utan synd kasta sten – och då vet alla att inget mer kan hivas på någon annan!

Andra bloggar om: Räddningstjänsten, Polis, Brandkår, Stenkastning, Smålandsposten, Svenska dagbladet