Missade jubiléer finns det många. Min High School-återsamling 50 år efter graduation (examen) i South Holland kunde jag inte delta i. Inte heller alla de år som flitiga fd studenter mötts i Visby för att träffas och minnas tiden på Visby Högre Allmänna Läroverk har jag deltagit i. Min förlust naturligtvis. Konfirmandjubiléer har jag oftast också missat, men däremot deltagit i några under högmässor t.ex. på Gotland. Då har 50 och 60 år firats.
Människor är hyfsat insiktsfulla. De samlas inte för att beundra de framgångsrika och beklaga (och ibland rentav förakta) de som varit mindre lyckosamma. Istället möts man för att minnas sin och den gemensamma historien. Att det har funnits mobbing och förtryck ska inte förglömmas. Den bästa historien har skuggor och sprickor av mindre önskvärt slag. Ibland blev man själv utsatt, mera sällan deltog jag i att ansätta andra. Förskräckligt att erinra sig. Det gick emot allt jag fått lära mig.
Tidigt fick vi som tillhörde kyrkor, och säkert många andra men med andra ord och tankar, lära oss att be för dem som förföljde och att anstränga sig för att älska våra fiender. Lätt att säga, svårt att göra. För förföljelse och fiender fanns redan i barndomen.
Jubiléer bortser gärna från det som är mörkt och solkigt. Livet är i bästa fall ett lärande för att bli bättre medmänniskor. Å andra sidan blir inget bättre genom att ångestfyllt kontemplera det förgångnas skröpligheter. Hågkomsten bör få oss att ändra vårt beteende. Ältande kan bli till ett fängelse. Det är då det förflutna ligger som ett hinder också idag. Tänk att alltid ha gårdagen framför sig... Måste fundera på hur minnen från förr kan stärka förändring i nuet!
