En diskussion skvalpar för närvarande inom Svenska kyrkan. Den handlar om synd. Ulla Karlsson, präst i Västerås stift, ifrågasatte synden. Vilket ledde till att hon blev anmäld till domkapitlet, en stiftsinstans som har att utöva tillsyn och döma ifråga om Svenska kyrkans lära.
I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".
Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…
Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.
I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tycker är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.
Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.
Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
