Genom höstlandskapet for vi för att begrava en vän. Bladens palett glänste i dungar av gult och rött. Och tankarna kretsade kring det som varit och nu tagit slut.
Vi reste för att begrava en vän. Och att förlusten var stor förstod jag av det tomrum och den tystnad som inträtt. Även om besöken inte varit så många de senaste åren fanns tillgivenhet och återseendets glädje i våra möten.
När en vän begravs kan sorgen lätt tränga undan allt det goda ett liv innehållit. Därför stannar vi i sorgen en stund så att vi kan gå bortom egen förlust. Där upptäcker vi vår tacksamhet för det goda, härliga och fina som också varit. Vårt tack går till Gud. Vi är tillsammans och vi minns, erinrar oss, kommer ihåg. Där är de närmaste och där släkt och vänner. Vi tar farväl.
När man begraver en vän lämnas han inte till mörker och glömska. Vi överlåter honom till Gud. Med psalmsång, bibelläsning och vacker musik hedras vår vän.
I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav.
Klara rymder, öppna dagar:
här en strand vid nådens hav.
Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.
(SvPs 522: 1, 4)
Ord som uttrycker vad vi känner. Och med stilla steg runt kistan sluter vi in vår vän. Till slut, med lyft hand, lyser jag frid och ber att Guds eviga ljus skall lysa för honom. Musiken tolkar det vi bär inom oss. Så en kort tystnad innan kyrkklockorna ljuder som en uppståndelsens signal.
