Vad har jag inte hållit på med?

Backspegeln kommer allt oftare till användning. Inte bara vid bilkörning. Utan vid funderingar över det arbetsliv som varit mitt. Så otroligt mycket spännande och meningsfullt jag fått vara med om. Skribent i Kristet forum. Ordförande i KRISS. Studentpräst i Örebro. Ratats vid prästerskapets val till domkapitlet. Utsågs till generalsekreterare i Svenska Ekumeniska Nämnden. Rest i Sydafrika under apartheiddiktaturen. Tolkat Desmond Tutu i direktsänd TV. Deltagit i Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Vancouver. Arbetat med grundandet av Life & Peace institutet i Uppsala.

Kyrkoherde i Längbro församling. Sjungit i kyrkokören i Längbro. Tappat rösten under en predikan. Tillhört Livsåskådningsredaktionen vid TV 2 i Örebro. Varit kulturskribent och kolumnist ( under rubriken Närsynt) i Nerikes Allehanda. Varit länsordförande i Hyresgästföreningen. Suttit i kyrkomötet. Arbetat som ärkebiskopens högra hand. Varit med vid den koptiske påvens besök i Uppsala. Utsedd till Chefredaktör för Kyrkans tidning. Besökt Kina och olika kyrkor där. Intervjuat kardinal Cassidy om Rättfärdiggörelseläran. Gått i dialys nästan ett år. Blivit njurtransplanterad efter en unik vändonation. Och hur mycket mer som helst. Vad har jag inte hållit på med, undrar jag ibland.

Arbetat fantastiska 14 år som kyrkoherde i Örebro Olaus Petri församling. Ömsom vin och ömsom vatten. Tvingats strida, t ex för katolikers rätt att arbeta i Svenska kyrkan och för församlingars självstyre. Och nu på söndag blir det avskedspredikan.

Vill man tjäna kyrkans Herre?

Kyrkovalet gäller något mycket mer än att få kandidater valda till kyrkliga förtroendeuppdrag. Det handlar om hur man ser på Svenska kyrkan och hennes uppdrag. Om kyrkan förstås som en organisation, vilken som helst, kan man förmodligen anse att tros- och religionsneutrala sammanslutningar och partier bör ställa upp sina kandidater. Men kyrkan är något annat, något mer, och hur "nomineringsgrupperna" förhåller sig till en sådan profilerad kyrka blir en verklig prövosten.

Sekulära politiska grupper och partier erkänner inte något som står över folkviljan. I Svenska kyrkan är Kristus kyrkan huvud, hans namn är över alla namn! I han namn skall alla knän böjas. Lyhördheten för och viljan att göra Guds vilja är i en kristen kyrka det allt överordnade.

Nu börjar röster höras som verkar vilja raljera med kyrkans tro och då blir det som om man önskar förlöjliga denna kyrkans grund. Tävling i fromhet ska väl kyrkovalet inte vara, säger man. Spelar det någon roll om man nämner Guds namn eller Jesus i valprogrammen, frågas det retoriskt. Svaret är enkelt. Klart att det spelar roll.

Hur de personer som väljs och deras basorganisation förhåller sig till Gud och Kristus avgör deras handlande. Om partiet eller gruppen inte ser som sin främsta uppgift att tjäna kyrkans Herre, i och utanför Svenska kyrkan, finns det anledning att kräva besked om vilka intressen som skulle kunna vara viktigare!

Dessa frågor kan självfallet reta och uppröra. Men de är ställda av uppriktigt intresse. Och av förvåning över svårigheten hos flera grupper som vill leda Svenska kyrkan att låta kyrkans tro genomsyra valprogrammen. På intet sätt vill jag ifrågasätta deras kandidaters uppriktiga tro och goda vilja. Men tänk om det är så att personerna vill arbeta i enlighet med en gudomlig vilja, men att partiet eller gruppen aldrig kan gå med på att en sådan Guds vilja ens finns...