Kyrk- och gudstjänstvärdar har länge märkt av förändringens vindar. Så heter det nog för att förändringar plötsligt händer, som när kastvindar angriper en segelbåt. Först var det det växande besväret att få banker att acceptera alla småmynt som insamlingen av kollekt medförde. Kollekten skulle räknas och signeras av två personer innan en tredje skulle attestera att det var korrekt. Bankerna trilskades och ville inte hålla på med småpengar. Det blev allt dyrare att få kollekterna införda på ett konto...
Sedan blåste det till igen. Swish var det passandet namnet! Efterhand placerade allt färre konkreta pengar i håvar och bössor. På gudstjänstagendan (-ordningen) fanns ett nummer angivet dit digitala belopp kunde ilas iväg. Kollektinsamlingen blev en allt enklare parad där gudstjänstdeltagare ofta satt och viftade med sina telefoner i bänkarna för att visa att de inte avstått från att ge sitt tionde... Nej men vänta. Tionde ger knappast någon idag. Det tillhör en förgången tid. I frikyrkan kunde medlemmar få en laddning kuvert i vilka de skulle ge sitt tionde.
En person jag känner väl använde under 1900-talet argumentet att det blev till att låna av Gud eftersom lönen var så knapp så det inte gick att ge sitt tionde! Ett löneargument så gott som något. Förresten vilken arbetsgivare idag skulle förstå problemet? Vet människor alls vad tionde är? Den som vill veta kan läsa om tionde på wikipedia.
Att ge till de behövande har starkt fäste i kyrkans tradition. Ibland ska givandet gälla mer än en tiondel. Ta t.ex. änkans skärv, hon som gav allt hon hade! Hon framställs oftast som ett föredöme. Men det har hänt att någon lyft fram henne som ett avskräckande exempel för vad religionen kan få folk att göra, som något riktigt dumdristigt: att lämna bort allt och inte tänka på konsekvenserna. Men andra berättelser visar på givandets stora betydelse. Den barmhärtige samariern tog tag i situationen och såg till att den misshandlade och rånade vid vägen fick vård. Han visste vad han skulle göra: ingrip, handla, ge!
