En tydlig effekt av den sociala distanseringen som leder till social isolering är att humöret sjunker under fryspunkten. Vi som bor i gnällbältet har äntligen insett att benämningen stämmer, vi har blivit kitsliga, retliga och grälsjuka. Andra har liknande corona-symptom, fast de inte är smittade och sjuka. Vem ska vi rikta dessa uppblossande känslor mot? Inte mot nära och kära, inte heller mot katten. Fast det kan ibland vara svårt det med. Dessa träffar vi och då behöver man inte hålla ansiktet uppe, fasaden alltså. I fokus hamnar fotgängare och andra anonyma individer. Vi domderar. Säger: Dom där som inte gör vad de ska.
Till förtretligheterna hör att våra bästa svampställen förvandlas till kalhyggen. Och de nya ställena saknar svamp.En av oss blir ständigt angripen. Av knott, mygg och bromsar. Hur glad blir man då av att vandra i skogen. Igår plockade vi lingon. Vi upptäckte att bärplockaren hade vi slängt. Muntert eller hur! Men en vän förbarmade sig och lånade ut sin rejäla plockare. Innan vi gav oss av bestämde sig katten för att hosta och kräkas upp en hårboll. Så roligt har vi.
Den som plockade det röda guldet i ett litermått råkade spilla ut alla lingon. Dessutom var lingonen svåra att känna igen. De var ganska vita och omogna. Ungefär som vi själva. En sak är säker. Det är coronas fel.
