Ordet har ersatts av en massa ord.

Kristendomen är en bokreligion. I sitt läromässiga centrum har kristendomen den Heliga Skrift, den som numera mera ses som en samling i och för sig intressanta böcker men allt mindre som uppenbarelse eller den förnämsta källan till kunskap om den treenige Guden och om Guds vilja. Orden, de många, tog över efter Ordet. Vältalighet som lärogrund. Formuleringarnas snärtiga makt över tanken. En förändring som smugit sig på genom åren. Ju längre tiden gått desto mera har man lämnat bakom sig att man tjänar det gudomliga Ordet. En ny modell ersatte den gamla utan att några beslut fattats och utan att saken egentligen diskuterats. Så förändrades den lutherska läran till att bli de eleganta, klatschiga och slagfärdiga formuleringarnas lydiga tjänare.

Den som till exempel vill göra kristen tro och islam till jämställda syskon vad gäller kunskapen om Gud och Guds vilja behöver inte längre bekväma sig med att anföra vad i existerande lära som ifrågasätts. Följaktligen slipper dagens nyskapande ”trosutvecklare” det mödosamma arbetet att ge skäl och argument som är så pass starka och förankrade i Bibel, bekännelse och tradition att man åtminstone borde kunna överväga saken.

Det finns i de senare årens aktuella religionsdebatt ett utmärkande drag där man mest argumenterar utifrån allmänna föreställningar. Det må gälla hur outgrundlig och oändligt kärleksfull Gud är och då ingen egentligen kan ”veta” något om Gud och kristendom är en religion bland andra så tycks det som om flera religioner är av Gud instiftade vägar till Guds kärlek och frälsning. Påståendena går stick i stäv med den kristna kyrkans övertygelse om Kristi unika frälsningsgärning.

Eftersom man numera i modern luthersk teologi av någon anledning är övertygad om att Gud fortsätter att uppenbara sin sanning, som om vi människor inte förmådde ta in hela vidden av Guds frälsande verk från början utan måste få den i småbitar, så kan man hävda vad man vill utan att behöva hänvisa till den heliga Skrift eller till urkyrkans teologi och tradition. Lutherdomen spinner loss från sina rötter och blir modern trendkänslig spanare.

Svenska kyrkan anser sig ha en betryggande metod för att avgöra lärofrågor genom att låta dem passera genom kyrkomötets läronämnd. Så är det dock inte. Det finns ingen egentlig fastställd ordning med nödvändiga studier, prövningar och breda samtal i hela kyrkan för att utveckla, förändra och utforma Svenska kyrkans lära.  Man kunde ha skäl att vänta av en evangelisk luthersk kyrka att den hade ett system för att ändra sin bekännelse och lära. Där skulle ingå studier av Bibeln och de avsnitt man grundar eventuell förändring på, man borde granska reformationstidens bekännelsetexter, de som ingår i Konkordieboken, för att klarlägga hur det som nu påstås förhåller sig till det man redan hållit för rätt och riktigt, samt man borde granska andra stora kyrkors lära på motsvarande område, liksom man borde genomföra ekumeniska och ömsesidiga samtal.

Att enkla skrivningar från läronämnden eller beslut i kyrkomötet likställs med Bibeln och reformationstidens bekännelsetexter gör att den läromässiga trohet mot sin tolkningstradition varje kyrka bör hävda, åtminstone så att man inte på en och samma gång tror på och upphöjer till lära motstridiga föreställningar där en del helt enkelt saknar förankring i Ordet. Vilket för en luthersk kyrka är innebär att man mer tenderar att bli protestantisk och reformert snarare än evangelisk luthersk!

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (min kursivering)