Har kollektiv blivit det nya hotet mot individens frihet? Åsikten kan man träffa på ibland. Nu har väl olika kollektiv alltid haft sina förespråkare och motståndare. Risken idag påstås vara grupptänkande och särskilt politiker sägs lida av det. De förmodas tänka grupp före individ vilket, om det vore en permanent åkomma, skulle kunna inskränka individens rättigheter. Särskilt bekymmersamt kan det vara om människor utsätts för rasism och sexism.
För kristna människor finns det en omistlig gemenskap, ett oerhört viktigt sammanhang. Varje kristen ingår i ett kollektiv som är både lokalt och globalt. Församlingen och kyrkan kan man självfallet vara kritisk till – men om kritiken leder till distansering och avståndstagande – vad har en kristen då kvar? Kristens resa alldeles på egen hand? Är detta ens möjligt? Nej, vi ingår alla i olika kollektiv både självvalt och mer eller mindre ofrivilligt.
Denna inledning är en reaktion på en artikel skriven av en oroad Madeleine Sultán Sjöqvist, gästbloggare på bloggen Kristen Opinion. Hon menar att det finns en krav i svang som handlar om att tillförsäkra religiösa kollektiv gemensamma rättigheter. Hon skriver: Det är framförallt kvinnogrupper och kvinnliga forskare som har uppmärksammat att kollektiv inte är enhetliga och att kollektiven kan vara impregnerade av t ex av patriarkala värderingar där kvinnor har underordnade positioner och inte liknande tillgång till makt och inflytande som män har. Eller med andra ord: den för rasism utsatta etniska eller religiösa gruppen kan själva hysa såväl rasistiska som sexistiska värderingar. /Alla i gruppen kanske inte delar de värderingar och mål som talespersonerna gör.
Det Sultán Sjöqvist sedan diskuterar är tillkomsten av interreligiösa råd som ute i kommunerna möter politiker. Hon skriver om ministern Stefan Attefall som gärna ser sådana råd, och fortsätter: Till dessa råd, är det tänkt, att politiker och tjänstemän, skall kunna vända sig för råd och vägledning. Att religiösa ledare och företrädare nu får direktinflytande (utan att vara demokratiskt valda) över kommuners och landstings arbete är illa nog, än värre är att politiker och t ex lärare riskerar att bli samfundens förlängda arm in i andra samhälleliga institutioner. Vilket i sin tur kan leda till att de barn och ungdomar som inte delar sina föräldrars religiösa övertygelse får ännu mindre livsutrymme.
Det samråd som sådana råd erbjuder bygger på en representationstanke. De som företräder olika religioner och leder deras gemenskaper blir naturliga deltagare i sådana råd. Kan man ett sådant råds existens dra slutsatsen att de religiösa ledarna därför har direktinflytande över politiken? Man får överdriva rejält för att ge sådana möten med politiker sådan betydelse. Är politiker verkligen viljelösa kärl som samlar in andras idéer och förverkligar dem? Den självklara slutsatsen vore istället att varje möte går i flera riktningar. Den eventuella påverkan som politikerna kan riskera motsvaras av den påverkan som de religiösa företrädarna kan utsättas för. Och även religiösa ledare, och politiker, är något mer än speglingar av kollektivet de tillhör. Individer till exempel.
Barn och ungdomar som har andra övertygelser än sina föräldrar är självfallet en vidare frågeställning än en som handlar om religion. Det som skaver och är svårt för de unga kan handla om alla slags normer och värderingssystem. Exempel finns där vuxnas politik, moral och etik eller inställning till droger drabbar barnen.
Interreligösa råd har förvisso sina begränsningar. En bedövande majoritet av de religiösa ledarna är män. Det är problematiskt, men problemet är egentligen inte rådet som sådant utan bristerna i hur ledarskap i olika religioner formas och utses. Även den som ogillar det förhållandet borde ändå kunna inse att det är viktigt för en kommun att ha ett hum om hur man tänker i de lokala religiösa sammanhangen.
Även företrädare för olika andra folkrörelser och organisationer representerar sina kollektiv i någon mening. Då borde kritiken mot de interreligiösa råden även drabba dem?! Det finns åtskilliga exempel på samrådsgrupper som många kommuner har. Där kan till exempel sådana mötesplatser erbjuda idrottsrörelsen, pensionärsföreningarna, funktionshindrade, finländare, romer och andra att diskutera med kommunerna om aktuella frågor. Vi behöver fler mötesplatser, inte färre!
