Partier med fingar i kors bakom ryggen?

På Karin Långström Vinges blogg diskuterar vi engagemang i kyrka och samhälle för enskilda och partier. Karin skrev:
Aha. Nu förstår jag bättre hur du menar.

Alltså - att en kristen människa inte kan acceptera att vårt samhälle är sekulariserat? Och att ett parti som engagerar i kyrkoval inte kan tycka att samhället bör styras sekulariserat?

Jo, men så tror jag. Jag tänker att just för att jag är kristen har jag förståelse för andra religioner och tankesätt. Därför kan jag tycka att skolan ska vara konfessionsneutral för att ingen ska trampas på.

(Sen ska vi naturligtvis ha skolavslutning i kyrkan om rektorn tycker. Finns en moské i området kan man naturligtvis vara där emellanåt också.)

Hallå Karin, Det blir ett långt utbyte. Jag är helt för statens praktiska ateism och att samhället styrs sekulariserat. Det har jag inga problem med. Men tanken om de två regementena och kallelsen var det Du som ville föra in - och då försökte jag förklara att ska Luther gälla så är för den kristna människan både kyrka och samhälle ställda under ledning och inspiration från Guds ord.

Kluvna tungor har jag svårt för. Står man bakom en kristen bekännelse får man vara snäll att göra det jämt - annars har man ju tagit avstånd från sin tro i handling, eller hur?

I ett samhälle som vårt där det inte längre finns någon offentlig religion eller statskyrka måste människor av olika tro kunna samverka. Men en kristen eller en muslim som sitter i beslutande organ kan inte gärna frånsäga sig sin tro i det sammanhanget för att för en stund bli ateist eller trosmässigt neutral. Utifrån sin tro och övertygelse får och ska hon eller han vara med och fatta beslut så att vårt samhälle fungerar även för andra. Sin tro kan man ju inte enbart ha privat hemma eller reservera för de gånger man röstar i kyrkomötet eller firar söndagens högmässa, eller hur?

Envist vill jag lyfta fram att om ett parti fattar beslut t ex i kyrkomötet där det är tydligt att partiet står bakom en tro på Jesus och att Guds ord ska inspirera och styra - så kan ju inte gärna partiet ha fingrar i kors bakom ryggen för att slippa de besluten när man sedan framträder i kommunfullmäktige eller riksdag. Slutsats: det är inte rimligt med partipolitik i kyrkan såvida inte partierna är beredda att stå för innehållet i sina kyrkliga beslut i andra sammanhang. Den som vänder kappan efter beslutsförsamling förlorar sin trovärdighet.

Andra bloggar om: Partipolitik, Kyrkopolitik, Karin Långström Vinge, Kyrkomötet, Ateism

Kristen bara i kyrkan

Karin Långström Vinge, en av de mest lästa bloggarna om religion och tro (Brygubbens lista) vill i en diskussion på bloggen ha svar på följande:

"Jag tänker att vi som kristna måste också kunna verka i andra delar av samhället - inte bara i kyrkan.

Därför kan kristna vara lärare, sjuksköterskor och kommunalråd. Det handlar om att vara och fungera i de sammanhang vi är! Nu har vi demokratiskt kommit överens om en ickekonfessionell skola - då får vi rätta oss efter det. Vi har kommit överens om att vetenskaplighet strikt ska råda i sjukvården - då kan kristna sjuksköterskor inte strunta i att ge medicin (även om jag tror att kristna vårdgivare säkert ber för sina patienter).

Likaså måste man kunna sitta i fullmäktige och besluta om dagisavgifter och farthinder. Det motsäger inte en kristen tro.

Den lutherska kallelsetanken handlar ju precis om detta - att vara där man är."

Så långt Karin Långström Vinge i diskussionen om politik och kyrka, om partier och Svenska kyrkan.

Mitt svar är att det finns argument – och jag frågar Karin hur hon ser på det? Jag har ett skäl, ett resonemang, som leder fram till åsikten. Är det rimligt att ett politiskt parti som är med och beslutar hur en kristen kyrka ska agera, lära och tro i andra sammanhang inte känns vid de besluten? Kan man både stå bakom kyrkan och den kristna tron och inte göra det?

Luthers tanke om de två regementen handlar om att Guds kärlek genom lag och evangelium, genom kyrkan och fursten om man så vill, ska nå människorna. Gud är verksam i de två delarna och vår kallelse är att tjäna Gud i bägge regementena.

Vi kristna kan verka i kyrkan, i idrottsrörelsen, i kommunalpolitiken. Absolut. Men arbetet när vi är där vi är, utanför kyrkan, är också en tjänst för Gud. Det är inte område utanför evangeliets (och särskilt lagens) räckvidd. Arbetet i samhället är en kallelse som i lika hög grad är ställd under Guds ledning och inspirerad av Guds ord. Om det är så för en enskild person – ska det då vara annorlunda för ett politiskt parti? Om partiet framträder som parti i Svenska kyrkan, om det tjänar Gud och söker Guds ledning för arbetet i kyrkan – borde partiet väl i lika hög grad göra så för arbetet i kommunfullmäktige och riksdag, eller hur?

Som Luther skriver: Se först till att du tror på Kristus och är döpt. Sedan skall du tänka på ditt ämbete och kall. Jag är kallad till att predika. När jag nu förkunnar Guds ord, så gör jag en helig tjänst som Gud ser på med välbehag. Är du far eller mor så tro på Jesus Kristus, då är du en helig far eller en helig mor... Sköt väl göromålen därhemma och i köket. Alltsammans är heliga gärningar eftersom du är kallad till det. Det kallas för ett heligt liv som levs i Guds ord och kallelsen.

Arbetet i hemmet, i samhället eller i världen, kan inte kopplas loss från tron. Trovärdigheten blir noll om man bara vill vara kristen i kyrkan och inte i alla sammanhang!