Händerna rörde sig ivrigt. Hon talade med många gester. En tumme hyttande bakåt över axeln betydde förfluten tid. Nyss, igår eller i förrgår var inte alltid så lätt att minnas. Då hjälpte händerna till. Ivrigt fladdrande.

Hennes svenska hade inte förbättras under det senaste året. Anledningarna att tala svenska var få och de svenska vännerna lätt räknade. Vi satt vid köksbordet efter en magnifik måltid och samtalet halkade in på ord och uttryckssätt.

Hon berättade om sekundsnabba chanser att öva. Som när ungdomarna på hennes arbetsplats någon gång ville ha en upplysning. Hon skickade dem då oftast vidare. Fråga henne, sa hon och pekade på en arbetskamrat. Finurligt slapp hon undan. De gånger hon bett ungdomarna upprepa blev tålamodsprövande. Hon talade inte så begripligt och ungdomarnas flöde var svårt att förstå.

Det var enklare att kommunicera på hemlandets tungomål. TV-nyheternas tydliga och korthuggna satser var den svenska hon lyssnade mest till. Hon förstod när det inte gick för fort - och det gjorde det ofta.

Ni svenskar har ett ord som jag tycker illa om, sa hon allvarligt. Mina vänner och jag tycker inte om detta ord! Vet ni vilket, frågade hon. Vi kunde inte lista ut svaret. Jag tycker inte om va,
sa hon bestämt. Va, sa vi unisont.

Skrattande fortsatte hon och hävdade att ordet var hårt. Ni säger va mitt i ett samtal, sa hon menande. Att va låter korthugget, vasst och gällt, som en ilsken skällning, kunde hon inte säga. Hon hade inte orden. Men hennes händer påstod det tydligt.

Någon säger va. Den som säger va ser arg ut, sa hon energiskt. Då kan jag inte tänka. Jag måste gå till mitt eget språk och börja om. Vad heter det, frågade hon. Det heter kortslutning, påstod jag. Va, svarade hon klockrent.