Jamal El-Haj är en palestinier-svensk som sitter i riksdagen för (s). Härförleden deltog han i en konferens i strid mot en rekommendation från partiet eftersom man ande att det fanns risk för Hamaskopplingar i mötet. Den som gör något som strider mot partiets uttalade vilja riskerar att få känna av det. Nu vet alla att Jamal El-Haj får ta timeout från utskottsuppdrag han har.
Inte någonstans har jag läst irritation över partiets maktutövning. De flesta har varit inriktade på det riktiga i att inte delta i konferensen. Men nog ligger det en aning nyspråk i rekommendationer som i själva verket är en order. En rekommendation är ett råd, en föreslagen lösning. En så här vore det lämpligt att göra tanke. Har för mig att ens tal ska vara sådan att ja är ja, och nej är nej. Inte ett nej dolt bakom råd, tankar, förslag och rekommendationer.
Oviljan att helt tala klarspråk när det bränner till påminner om min amerikanska utbytes-mamma som ofta använde en fras när hon inte ville att jag skulle delta i någon aktivitet med mina jämåriga: use your own good judgment! Innebörden var att jag skulle förstå hur olämpligt det var, men det vara bara nästan som ett uttalat förbud. Ett
Rekommendationen att inte delta i palestinakonferensen var egentligen ett förbud eftersom det fanns rejäla sanktioner för den som inte tänkte följa rekommendationen. I kyrkopolitiken finns motsvarande rekommendation att (s)-medlemmar inte ska låta sig väljas för andra kyrkopolitiska grupperingar. Men i det fallet finns inte likhetstecken mellan rekommendation och order. Åtskilliga socialdemokrater hör hemma i andra grupper, främst i posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Där ser man genom fingrarna, tack och lov.
Förresten, nu ska jag be att få rekommendera mig. Det är egentligen ingen bön utan en egenutfärdad order att: nu drar jag mig tillbaka...
