Om några veckor ska jag avskedsutfrågas i domkapitlet i Strängnäs. Ett återkommande domkapitelsärende sedan åratal för att genom intervjuer försöka ta reda på hur arbetslivet som kyrkoherde egentligen varit. Där ges den avsuttne möjlighet att reflektera över gångna år. Det borde ge en stor inblick vad man erfarit från arbetsledande stolars horisont.
Risken är förstås att man gör detta mer till något ceremoniellt och inte till en verklig utvärdering. Ett artigt avlyssnande av inläggen och frustration och besvikelse som pyser ut ger knappast förbättringar och rimliga förändringar. Där det mesta varit soligt och glatt (om sådant finnes) är anledningen att fundera över vad som behöver göras inte fullt så angeläget.
Stödet till kyrkoherdarna är särskilt i utsatta lägen mindre välorganiserat. Dilemmat är de oklara föreställningar som råder beträffande uppdelningen mellan arbetsgivaren lokalt och tillsynen från stiftet. Personalresurser avdelas naturligtvis från stiftets sida, men arbetsgivaren lokalt ska ha det formella ansvaret att ge det chefs- och ledningsstöd som behövs. Det är med andra ord bäddat för att meningarna ska gå isär.
I framtiden blir mellanchefernas situation i storpastoraten en delikat fråga. Till vem ska de gå, dess församlingsherdar eller vad de nu kommer att kallas i olika delar av landet, om det uppstår spänningar och konflikter med superkyrkoherden? Om besluten i kyrkoråd och fullmäktige otillbörligt missgynnar den församling de har ansvar för, vad kan de då göra? De förväntas ju avhålla sig från att ha egen kontakt med kyrkorådet. De egna församlingsråden lär knappast ha befogenhet och ekonomi att vidta nödvändiga åtgärder.
För den som lätt blir åk- och sjösjuk fanns det goda knep vid storm på havet. Det gällde på diverse Gotlandsfärjor att ha koll på var mitt- och balanspunkten i fartyget låg. Där kunde man uppehålla sig för att mildra effekten av havets upprördhet. Snarlikt hur det kan bli i kyrkan framöver. Många lär vilja uppsöka det läge där det gungar minst, där sjöhävningen får minst effekt. Mindre lyckat ur Kyrkans synvinkel. Vad den behöver är knappast ännu en övning i att sitta still i båten...
