Så är man kolonimänniska igen. Vågat kan man tycka, eftersom förra gången inte blev så lyckad. Biologin överträffade vår förmåga att förädla och odla. Det växte mest där det inte skulle. Och oönskade växter överträffade de efterlängtade och planterade. Grannar nickade vänligt när vi såg dem. När vi inte såg dem så bra skakade de medlidsamt på huvudena. Ett ord här och några andra där kunde urskiljas. Nybörjare! Hur kunde de få köpa? Rensar de aldrig ogräs? Tror de man ska odla i grusgångarna utanför lotten?
Problemen är desamma. Vad gäller ogräset. Medmänniskan har till och med skaffat en liten skylt. n sådan an sätter där man odlar. På hennes skylt står det inte riddarsporrar, tagetes eller dill. Ogräs, står det. Så är man garderad. Om ogräset gror bättre än de dyrt inköpta fröerna.
Problemet med grusgångarna utanför lotten kvarstår. Är permanent. Där växer gräset bättre än i det vi kallar gräsmatta. Maskrosorna skjuter upp så fort och så många att man kunde tro vi ska brygga maskrosvin. Gröna växter svämmar över tomten och sköljer ut i gångarna. Som enligt överenskommelse ska hållas rena och fina. Utan grönska.
Vi har försköt vattna med svaga växtbekämpningsmedel. Till ingen särskild nytta. Det verkade nästan som extra gödning. Vi har köpt vägsalt. Som också omvandlas till gödning. Efter ett tag. Till sist var det hackan som återstod. Alla som försökt hacka upp en sekelgammal nedtrampad grusgång vet att gräset är bättre på att bryta igenom än hackor. Dessutom får man hackskador i händer och armar. Det rä som att köra in hackan i en stenvägg med tillhörande vibrationer genom armar och ben.
På nästa årsmöte ska jag föreslå att man asfalterar gångarna. Då får vi frid och ro några år. Tills maskrosorna visar sig på styva linan och knäcker även den beläggningen. Lugn och ro skulle vi få på kolonin. Inte vedermödor. Istället fick vi ett fullskaligt krig mot okontrollerbar växtlighet. Som envisas med att dyka upp mest frekvent där den absolut inte hör hemma.
