Jag fattig, syndig människa duger än!

Olaus Petri syndabekännelse, den som infördes i den svenska mässan på 1530-talet, återkom ett par gånger i dagens predikan i den kyrka där jag deltog. Bekännelsen lär ha föregångare i och gå tillbaka på medeltida biktformulär.

Denna bekännelse har många belackare, profana och kristna, som menar att den är negativ och fylld av en ålderdomlig och förlegad människosyn. Tänk om det motsatta gäller? Att belackarna är de som har en gammal och förlegad uppfattning? Åtminstone lär de få svåra problem om de på allvar vill underkänna en syndabekännelse som så väl sammanfattar ett antal av den kristna kyrkans trosuppfattningar, dess dogmer.

Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.

Ordet fattig lär stöta dem som menar att man då skulle förneka Guds skapelse, den där allting var gott. Att berättelserna om syndafallet, människans förvisning ur paradiset och det tidiga brodermordet ger uttryck för människans fall i, och fallenhet för, synd glöms lägligt bort. Liksom man gärna bortser från den kamp och det hårda arbete som livsupphället kräver. Därtill kommer människans tidigt demonstrerade andliga fattigdom…

Det andra som invänts mot OP:s bekännelse är betoningen av människans synd, Syndig människa och dessutom född med synd. Arvsynden är sedan länge undanstuvad i dunkla skrymslen för att inte skrämma eller förtörna människor. Det ska vara varmt, gott och välkomnande blir som en överideologi som generöst tillåtits och använts för att sudda i trosläran.

Ordet brutit blir i nyare ”syndabekännelser” med dagens blomstrigare språk förvandlat mera till brustenhet och brister än medvetna handlingar (dit även överlagd utebliven handling kan räknas). Hos OP finns insikter om syndaskadan som skiljer människan från Gud, den ärvda och den förvärvade.

Jag har inte älskat dig över allting
och inte min nästa som mig själv.
Mot dig och dina bud har jag syndat
med tankar, ord och gärningar.
Jag är värd att förkastats från ditt ansikte,

om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat.

Lagen sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. I syndabekännelsen erkänner och medger människan att hon inte levt i enlighet med det dubbla kärleksbudet. Synden visar sig både gälla förhållandet till Gud och till medmänniskan. Synden har genomsyrat tankar, ord och gärningar, dvs hela människan. Nästa rad understryker att inga förtjänster räcker till, inga egna insatser kan uppväga syndaskulden. Realistiskt understryks att ”jag är värd att förkastas” om jag skulle dömas efter mina synder.

Komna så långt i bekännelsen har somliga människor redan bestämt sig. Här är det nedklassning och svartmålning av människan och hennes egenskaper och förmågor som gäller. Det är mest bara synd, synd, synd. De menar sig rent av ha blivit skadade och vingklippta av sådana ord. Det har reagerat starkt negativt. Så där tycker inte vi. Aldrig! Det är omodernt och fel. Men likafullt är det en insiktsfull och teologiskt sund syndabekännelse.

Men du, käre himmelske Fader, har lovat

att med mildhet och nåd ta emot alla

som vänder sig till dig.

Du förlåter dem

allt vad de har brutit och försummat

och tänker inte mer på deras synder.

Detta förlitar jag mig på när jag nu ber om förlåtelse

för min frälsares Jesu Kristi skull.

När dessa rader har kommit över läpparna inser förhoppningsvis en och annan att det var för tidigt att döma ut OP:s syndabekännelse som svartmålande och mörk. Här kommer Guds mildhet och nåd till uttryck. Här möter förlåtelsens ord som utplånar och glömmer synden. Detta litar bedjaren på när det avslutningsvis bes om förlåtelse för ”min frälsares” skull, för Jesu Kristi skull.

Människan belägenhet är svår men inte omöjlig. Guds förlåtande kärlek möter henne. Människan är fattig och syndig men samtidigt oändligt värdefull eftersom Gud faktiskt visar mildhet och nåd, förlåter och glömmer.