Provåret för den nya handboken inom Svenska kyrkan tar snart slut. Inte har det varit så enkelt att använda den "nya handboken". Rent praktiskt har det helt enkelt inte funnits en handbok. Handboksförslaget ser ut som vanliga statliga utredningar, helt olämpliga att använda liturgiskt. Man har visserligen erbjudit en hjälp att göra agendor via nätet - men för en så omfattande förändring som handboksförslaget innebär känns det begränsande.
Relationen till de stora kyrkotraditionerna i världen har liturgiskt sett blivit otydligare i detta förslag. Samtidigt har man skapat nya alternativ som är både komplicerade och musikaliskt resurskrävande.
Språkligt och teologiskt finns mer att önska. Särskilt som de nya texterna i många fall inte håller fullt ut. Skulle det ha kostat på att låta Svenska kyrkans gudstjänströtter hållas levande och starka? Istället för att mota bort den liturgiska förnyelse som Artos missale samlat och uttrycker, hade man i förslaget till ny handbok kunnat infoga mycket mer av den rikedom den världsvida kristna kyrkan redan äger.
Redan nu bör man fundera över om det är rimligt och förnuftigt att än mer alienera dessa liturgiskt ganska enhetliga men teologiskt brokiga strömningarna inom Svenska kyrkan? Vad menar man sig kunna uppnå?
Tendensen att förkorta och förenkla har blivit alltmera omfattande. Man behöver bara läsa predikoturerna nästan var som helst i vårt land för att inse att den trenden snart trängt undan högmässan. Sommartid får man leta med ljus och lykta. Med denna "folklighet" tror man sig kunna locka människor åter till kyrkan. Om de som vill denna utveckling alls lyckas, inte mycket tycks peka på det, har man möjligen kunnat vinna enstaka men kortsiktiga framgångar. Regelbundna gudstjänstdeltagare lockas sällan av reduktion och frontförkortning. De behöver en gudstjänst som kan syresätta dem. Som ger kraft för den kommande veckans uppgifter och prövningar, De flesta vill inte ha kyrkan light - utan rikedomen, djupet och kraften i kyrkans levande arv.
