Om det alls
finns något som bekymrar uppsatta ledare inom Svenska kyrkan är det ekonomi,
fastigheter och medlemstal. Sådant blir lätt en huvudangelägenhet när kyrkans
framtid skall manas fram. Långstidsbudgetar visar en hel del röda siffror ute i
landets många församlingar och pastorat. När det är på det viset kan man tänka
sig att rensa i fastighetsbeståndet. Så finns det snart inte många bevarade
prästgårdsmiljöer kvar inom kyrkan. De förvandlas allt oftare till gediget
privatägda hus.
Ekonomi och
vikande medlemsunderlag hänger nära samman. Mister kyrkan i runda slängar årligen
1 procent av de kyrkotillhöriga så gräver det långsamt hål i den framtid man
tänkt ut. Vad göra, säger man fundersamt och har i nästan samma ögonblick fått
snillrika idéer som vore de senkrecht von oben.
Vi måste övertyga de kyrkotillhöriga att stanna kvar som betalande
medlemmar. Vilket i sin tur kräver fler kommunikatörer och kampanjer för att ”förklara”
vad man får och bidrar till som betalande medlem.
Här har det
skett ett märkvärdigt skifte i tänkesätt. Kyrkans uppgift blir främst att hålla
kvar kyrkotillhöriga som betalande medlemmar. Hade den gode Ansgar, fransmannen
som blev apostel i Norden, tänkt så hade han nog stannat på kontinenten och
lämnat vildvikingarna åt sitt hedniska öde. I Mt 4:13-17 kan man läsa att Jesus själv förkunnade:
Omvänd er. Himmelriket är nära!
Kyrkans
uppgift att bära evangeliets glada budskap om frälsning har liksom
transformerats till att betyda: stanna kvar för vi gör så mycket bra! Av
omvändelseförkunnelsen syns och hörs inte särskilt mycket. Det är som om
skammen över att faktiskt ha en tro är så spridd att den når långt in i kyrkans
värld. Inte ens alla som är vigda och löftesbundna till evangelium och kyrka
verkar vilja eller våga. Möjligen kan
man uppmuntra folk att stå kvar i kyrkan, men att förkunna omvändelse och tro
är att gå alldeles för långt. Vi har en folkkyrka och riskerar, om vi dristade oss att vara så
frimodiga, att folket vänder kyrkan ryggen. Men det skulle förstås också kunna tänkas
att människor kunde förstå och uppskatta att bli tagna på så pass stort allvar
att någon vill dela omvändelse och tro med dem…
I valet mellan tro och kyrkotillhörighet är det kyrkans uppgift och kallelse att vara vägvisare och vägröjare för omvändelse och tro - inte för kyrkotillhörighet i någon passiv formell mening.
