En av de frågor som prästkandidater under en period i Strängnäs stift ställdes inför var både allvarlig och svår. Den kunde formuleras på lite olika sätt. Men kontentan var denna: hur vet du att det är Guds kallelse du fått så att det inte bara är dina egna tankar och din egen längtan efter att bli präst som fört dig hit?
Egna tankar och egen längtan är inte så dåligt det. Sådant kan bära riktigt långt. Och det behöver inte finnas något motsatsförhållande dem emellan. Dock räcker det knappast att varje person som bär en längtan till vigningstjänsten ska kunna uppfylla denna dröm. Den personliga och integrerade tron ska kyrkan självklart kunna förutsätta finns hos prästkandidaten. Kunskap och insikt hör dit. Aktivt deltagande i kyrkans gudstjänstliv likaså. I en kyrka där kallelsen fortfarande anses, eller åtminstone påstås, vara viktig och nödvändig behöver man ju tala om dessa frågor ingående och grundligt.
Reflektion måste äga rum. För den som önskar att bli präst går det inte att komma förbi frågan hur Guds kallelse mötte just honom eller henne.
I dagarna möts kyrkomötet. I denna de förtroendevaldas tjänst för kyrkan borde samma typ av frågor inte te sig främmande. Varje person kunde rannsakande fråga sig: i mitt beslutsfattande, hur har jag sökt den helige Andes ledning? Hur har jag förstått Guds vilja i denna fråga för mig själv, min församling, mitt stift. Ja, för Svenska kyrkan?
