Ibland undrar man om vi som varit med om samma händelse verkligen har varit det. Med om samma händelse. Kyrkans Tidning låter idag skriva lite jubileumshistoria över kyrka-statbeslutet och vad som hände sedan.
En person som hade enormt stor betydelse för beslutet och fanns med i kulisserna under åratal syns inte i berättelsen om förändringens arkitekter. En person som genom sina insatser i centralstyrelsen, och sina kontakter i riksdagen, blev en vågmästare som fick oerhörd betydelse för att beslutet till sist blev av. Centerriksdagsmannen Anders Svärd lyckades få gehör inom sitt partis ledning för att kyrka och stat skulle separeras. För den bedriften belönades han av sina partikamrater i kyrkan med silkessnöret. Han straffades genom att man manövrerade bort Anders Svärd från inflytandet. Se där en historia som tidningens reportrar säkert minns och som Kyrkans Tidning gott kunde ha lyft fram.
Som en ambitiös tiding har man gjort flera uppslag kring kyrka-stat och till och med försökt sig på att utvärdera för att se vad som blev bättre och vad man uppfattar som den största skillnaden. Det är då man undrar om vi verkligen varit med om samma process, samma beslut, samma händelse? 100 kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden har KT frågat.
Frågan ställdes: vad har blivit bättre? Och följande svar fick man -
51%: Kyrkans självständighet och självbestämmande har ökat.
23%: Svenska kyrkan har blivit mer lik andra kyrkor i världen.
21%: Likställdheten mellan Svenska kyrkan och andra samfund har ökat.
5%: Övrigt.
Vad gäller skillnader och brister har man märkligt nog inte träffat på många av dem jag hör muttra, och ibland högljutt klaga, över politisering och partivälde. Det finns en opinion som hävdar att kyrkan inte alls blev fri i någon egentlig mening och inte heller mera kyrka utan istället ännu hårdare kontrollerad av partistyrelser och mäktiga grupperingar inom s, m och c. En åsikt som faktiskt också finns företrädd bland partiernas valda representanter. Tänk att tidningen missade deras röster!
Till sist tänker jag att man borde ha frågat sig varför ingen officiell och mera vetenskaplig undersökning gjorts över vad relationsförändringen ledde till. Varför har inte kyrkostyrelsen, kyrkomötet eller kyrkokansliet drivit fram en sådan utredning?
Kan man verkligen efter 10 år avstå från en verklig utvärdering, representativ och grundlig, en undersökning värd namnet, för att få fatt på svårigheter och brister såväl som fördelar och plusvärden. Mig förvånar det att ingen ens tycks komma på idén, efter den dyraste och mest omfattande av alla reformer kyrkan genomgått (kungamaktens konfiskering av kyrklig egendom under reformationstiden undantagen), att studera och utvärdera följderna. Hur kan man inom kyrkan försvara att man underlåtit att granska vad som blev resultatet?
Några tänkbara resultat om en sådan undersökning verkligen kom till stånd borde kunna vara: brist på bra organisatoriska lösningar på pastoratsnivå, ökad kongregationalism, försvagade stift, minskad biskoplig aktoritet, mera makt till rikskyrkan (dvs kyrkan på nationell nivå), ett pågående medlemstapp, växande brist på demokratisk legitimitet vad gäller kyrkans val, en ekumenisk försvagning (även om flera andra kyrkoledare tänker annorlunda), övertro på rikskyrkan som varumärke, konsumentkyrka där t ex kyrkliga handlingar frikopplas alltmer från "hemförsamlingen"...
