Hur kan en levande och livlig församling alls fungera med sådana brister som kritiken menar finns? Ett svar antyds i den nämnda doktorsavhandlingen nämligen att det beror på de anställdas lojalitet. Den lojaliteten är i de flesta församlingar stark men ett ständigt ifrågasättande av mål och inriktning för att några egentligen vill ha en annan församling med en helt annan inriktning är undergrävande och demoraliserande.
Ett tänkbart svar kunde vara att det råder en slags tystnadens och kompromissens kultur där man inte lyfter fram motsättningar och olikheter. Det är svårt att se en framgångsrik verksamhet som hela tiden fokuserar på de inre meningsmotsättningarna och inte på uppgiften! Till slut får man gilla läget och arbeta utifrån givna förutsättningar. Varje anställd kan inte modellera sitt eget kungarike utan behöver sluta upp kring de gemensamma målen.
Missnöjet som ligger under ytan behöver förstås adresseras och bearbetas vid något tillfälle. Men om den opinionen sällan eller aldrig hävdar invändningarna med rimliga förslag och synpunkter blir det en olöslig ekvation. Hänsyn och tolerans garanterar en stor öppenhet, men blotta tanken att en församling skulle överge sin tradition och upparbetade verksamheter för att någon inte gillar det som görs är orimlig.
En församling som inte öppnar för sådana lappkast blir naturligtvis beskylld för att tysta kritiker eller för att inte tillåta samtal och diskussion. Men när möjligheterna givs är det få som står för sin åsikt. Ett gnagande missnöje kan lätt få fäste och påverka hela kulturen och andan i gudstjänst, kyrkoråd och medarbetarlag. Konsten är att kunna värdera och förstå en sådan lågintensiv och undergrävande påverkan.
