I Finland har Kyrkpressen en utmärkt bloggportal med många spänannde bloggare. Översiktligt och lättåtkomligt. Där har jag hamnat i en återkommande diskussion på kommentarplats. Långa serier kommentarer är inte ovanligt. Men efter några inlägg har jag tagit min Mats ur skolan.
Förmodligen har jag inte riktigt förstått vilket alldeles eget liv en sådan diskussion lever. Inläggen flyger och far och kommer från alla möjliga håll. Och diskussionen började under ett inlägg om hur kristen tro beskrivs på Svenska kyrkans hemsida. Till sist kan man tappa fotfästet och inte riktigt överblicka vem som sa det ena eller tyckte det andra. Det gjorde jag. Ajö, sa jag då till diskussionen.
Innan dess hade mina inlägg liksom reducerats till retoriska knep. Knepen skulle bestå av att jag 1, gratulerade en debattör för att han visste bäst, 2, beskrev flera synpunkter som svart-vita och 3, bad någon tala ur skägget och inte bara slänga namn omkring sig. Nu har jag fått besked om ett fjärde knep som jag använt när jag sa tack och ajö. Knepet var känt från Sverige: 4, drog sig sårad ur debatten och påstod att samtalet upphört innan det började. Får jag vänligen bidra med en punkt? 5, Analysera andras inlägg och beskriv dem som retoriska knep. Varför inte en sjunde punkt också? 7. Beskriv något som så dåligt att den kritiska person du diskuterar med måste byta fot och börja försvara det ifrågasatta.
Så behandlar man ju fullblodspessimister. När de beskrivit något, t ex börsen utveckling, som urdålig och skrämmande så lägger man till ännu värre och förskräckande perspektiv, tex att börskraschen är nära och att nu kan det snart inte bli sämre. Då förvandlas förmodligen pessimisten till optimist och tvingas påtala att fullt så dåligt är det väl i alla fall inte... Óch fullt så illa står det väl inte till med Svenska kyrkan?!
Ytterligare har jag via e-post fått en synpunkt: Är det bara Du som får kritisera Svenska kyrkan? Nej, det står alla fritt. Men detta att jag gått i försvar, vilket jag medger, beror förmodligen mest på att synpunkterna på Svenska kyrkan blev så utmanande negativa att ingenting annat än en tunn hinna tro fanns kvar, ett slags yta man höll sig med för syns skull. I övrigt styrde sekularismen fullständigt. Då övergår kritik till något annat - till ett utdömande och totalsågande. Vi som älskar denna kyrka framstå ju som alltigenom korkade och blåsta, grundlurade och lättbedragna. Min förhoppning är att jag mitt i den upplevelsen inte gått från sak till person.
Inmålad och inföst i hörnet kände jag mig inte helt bekväm. Inte sårad men lite uppbragt över mig själv som trodde att det gick att hantera kommentarplatsen som en samtalets arena.
Ur just den debatten med fem, kanske fler, debattörer har jag dragit mig. Det blev oöverskådligt och spretade mer än jag klarade av att hantera. Än en gång: man får gärna tycka illa om Svenska kyrkan och döma ut den. Möjligheten att behålla tilltro och hopp minskade drastiskt och då, efter att ha gått i försvar, retirerade jag.
Ett samtal där man försöker förstå och upptäcka mer av den komplicerade kyrkoverklighet där vi lever - det skulle jag innerligen önska. Men platsen och arenan får nog bli en annan.
Andra bloggar om: Kyrkpressen, Svenska kyrkan, Kommentarer, Tilltro, Sekularismen, Kristen tro
