Hösten nalkas, det märks på ljuset som ter sig helt annorlunda än under högsommaren. Utan att riktigt kunna fånga eller beskriva vet jag instinktivt att så här ser de tidiga höstdagarna ut. Solen läge är ett annat och nog känns det som att skuggorna blir längre allt tidigare på dagen.
På bilens GPS finns några koordinater inprogrammerade med ett extra ord: lingon. En orörd glänta bortåt Fellingsbro lyser röd av alla lingon som ingen plockat. Det syns inte från vägen, därifrån ter sig allt som en grön långhårig matta. På nära håll visar det röda sig som rejäla stänk.
Den som plockar lingon måste vara någorlunda smidig och böjlig. Dessutom bör man klara att sitta på huk längre stunder. Min rygg är ovan vid de många böjningarna och säger ganska snart ifrån. Den signalerar redan innan en halv liter är ihopkammad. Dags att sluta, manar den. Gå hem! Vila!
Begäret motsäger dock ryggens besked och fortsätter ihärdigt med hjälp av en bärplockare. Inte en person utan en tingest av plåt som ser ut som en liten låda med en grovlemmad kam i fronten. För att inte ge upp för tidigt går jag tillbaka till vårt fordon där det finns fällbara vilstolar. Med en sådan under armen återvänder jag till den granna gläntan. Mitt i lingonriset slår jag upp vilstolen och kan sittande fortsätta rafsa in det röda guldet.
Det vattnas i munnen, snålvattnet rinner till, när jag tänker på rårörda lingon. En höjdpunkt på nästan varje måltid. Lingon är ett multitillbehör, ungefär som ketchup, men friskare och ljuvligare. En köttbulle blir sublim med lingon. En stek dansar jigg med lingon. Smaklökarna steppar reda där ute i riset. Att inte fler samlar lingon förvånar. Det växer flitigt och generöst i väntan på att någon ska ta hem de fullmogna bären till sitt kök. Till skogs!
