I gamla stugor finns det dolda faror. Åtminstone för oss resliga. Vi som är ungefär 1,75 långa. Korta skulle många ungdomar tycka och säga. De håller sällan inne med tankar och kommenterar gärna sin omgivning. Har jag fått för mig.
I kolonistugan har man byggt till ett däck. Som en veranda ganska stor. Men eftersom det regnar ibland satte man dit ett tak med stupränna och -rör. Den som vill gå ut ur stugan och ut på verandan måste passera under stuprännan som sitter så där 1.68 över marken! Där finns 7 centimeter som jag misstänker är noga inplanerade för att man ska slå i huvudet. Och som huvduet dunkar i.
Vännen ropar: Kan du vattna de nysådda blomfröna?
Jajamensan, svarar jag hurtigt och lämnar den trygga stugan för att hämta vattenkannan som strategiskt placerats på verandan. Dunk säger det dovt. Jag har nämligen keps på mig. På toppen av den sitter en tygbeklädd knapp. Som på undersida, inuti mössa, består av metall! Det är som att stansa ett hål uppe på flinten. Mössan blir blodig. Det är vi upptäcker att något pågår innan blodförlusten blir alltför kännbar.
En tid framöver går jag iklädd plåster på skulten. De borde för övrigt vara röda så att blodet inte syns alltför tydligt. Varannan dag på kolonin händer det att jag dunkar till stuprännan som för att hålla såret öppet. Jag försöker lära mig att först lämna stugan och gå ner för en trapp innan jag beger upp på verandan från ett annat håll. Svårt är det. Ja, svårare än då. Nästan som om jag undermedvetet längtade efter att slå mig och mitt arma huvud.
Jag löste detta aber genom att med hjälp av stora verktyg böja upp stuprännan. Inte bra gick det. När regnet kom stannade vattnet kvar i rännan och rann över, svämmade, och blev till ett eget vattenfall ner på det nyoljade bordet som blev vatten- och fläckskadat. Nu har jag återställt rännan och skaffat mig hjälm. Det finns nämligen alltid en lösning. Problemet är bara att hitta den rätta.
