I Finska kyrkans katekes, antagen 1999, står det: Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra…
Självfallet finns det hur många andra liknande beskrivningar och förklaringar som helst. Men dessa enkla ord räcker för att göra det till en gåta att församlingar och kristna människor under långa perioder lägger ner nattvardsfirandet och/eller ringaktar den heliga mässan.
Att avstå från den förnyade och förvandlande relationen till Kristus som skänks genom nattvarden är som det en fisk råkar ut för om den hamnar på land. I nattvarden syresätts den kristna människan, hon får näring och en bekräftande och uppbyggande gemenskap med Kristus och hans församling.
I mässan bär vi fram oss själva så att vi likt bröd och vin
kan förvandlas till större kristuslikhet. Där kommer vår tacksamhet och
tacksägelse för Guds väldiga frälsningsgärningar i skapelsen, frälsningen och
helgelsen till uttryck.
Nattvarden är vårt levda minne av Kristus (åminnelsen) och ”är grundvalen för och källan till all
kristen bön. Så faller vår bön tillbaka på och förenas med den uppståndne
Herrens ständiga förbön. I nattvarden skickliggör Kristus oss till att leva med
honom, lida med honom och genom honom framföra våra böner som rättfärdiggjorda
syndare, vilka fritt och med glädje utför hans vilja”. ( Dop, Nattvard,
Ämbete, avsnitt II B. 9, sid 28)
