Hur kan någon få för sig att mötet med Gud ska utvärderas och bedömas som vore det en revy eller varieté? Poängsättas som vore det en sångprestationstävling likt Idol och andra liknande evenemang? Skall gudstjänsten jämföras med och värderas utifrån televisionens galor eller superstjärnornas föreställningar? Är lättsmält underhållning kriteriet utifrån vilket allt graderas? Uppfattar gudstjänstens kritiker, även inomkyrkliga sådana, bara yta och prål? Har de förlorat förmågan att se vad som verkligen ÄR? Skulle det vara tråkigt att lovprisa Gud? Att tillbe och bekänna? Att höra Guds heliga evangelium? Att dela bröd och vin med Guds församling? Att bli förlåten, förvandlad och förnyad? Att bli sänd i världen som ambassadör och representant för att utbreda rätten och plantera ett hörn av himlen på jorden?
Gamla tankar vilka är som nya.
