Kolonin ska gå i ide. Har vi bestämt. Området är avfolkat och man kan promenera runt utan att stöta på andra kolonister. Enstaka människor med spade i handen finns förstås. De vänder jord så det ska bli en bördig vår och sommar.
Vi har grävt ner 120 lökar ungefär. För att det ska blomma lite mer. När det är dags. Tulpaner och pingstliljor. Bland andra sorter. Det som lär ta priset i höjd åtminstone är jordärtskockorna. Släktingar med solrosorna. De strävar mot höjden samtidigt som små klumpar växer till under marken. Nyss sågade de gamla växterna av. Träiga och flera meter höga. Frysen blev fylld med jordärtskockor. Som blir bäst om de skivas tunt. Och steks i olja så de nästan friteras. Men även soppa är ljuvligt gott. Mumma!
Gräsmattan däremot har inte förstått signalerna att det är dags att lugna ner sig inför kärvare och kyligare tider. Gräset sprutar ur marken och gör det omöjligt, nästan, att räfsa bort trädens löv. Äppelträd har mycket av den varan, liksom fläderträdet och andra udda sorters bladväxter. Särskilt i grusgångarna gillar gräset att växa. Det är som om det lockar mer att kämpa sig fram ur backen. På pin kiv. Så att vi får hacka och gräva, rensa och stå i. Allt medan medkolonister som råkar bege sig till sina lotter medlidsamt skakar på huvudet. Odlar de gräs i gångarna, undslipper de sig. Har dom ingen hacka? Eller spade?
Vad sa vi göra? Så vi slipper ha gröna gångar? Gruset ser faktiskt ut som grön asfalt. Men kommer ma för nära är det snart läge för golf. Det ser man. Gräs överallt. Får nog skriva en motion till årsmötet. Om att gångarna blir asfalterade. Snart. Så vi slipper ha ångest. Hela vintern.
