Det blir som det blir. Och blir det inte så, blir det väl på
något annat sätt. En inte ovanlig inställning bland många av det Gudomliga Ordets
tjänare. Så benämns nämligen de prästvigda i Svenska kyrkan. Kanske kan det
förhållningssättet förklara prästernas svala reaktion på handboksdebacklet i
Svenska kyrkan.
Visst har åtskilliga präster varit med i någon
försöksverksamhet och tragglat med nya melodier och försökt leva sig in i nya
formuleringar. Deras församlingar eller pastorat har avgivit ett yttrande där
deras egen insats inte alltid har tillåtits bli stor. Slutligen har reaktionerna
och åsikterna formulerats i ett kyrkoråd. De förtroendevalda har ofta vetat
någorlunda hur den egna gruppen eller politiska partiet ställt sig, åtminstone
till vikten av att förslaget ska gå i mål. Kyrkoherdarnas betydelse har varit
stor. De har själva eller i någon arbetsgrupp bidragit med de flesta formuleringarna
och slutsatserna. För detta har jag inga belägg annat än god kännedom om hur
det brukar gå till i sådana sammanhang (egna och andras erfarenheter).
De påtagligt lågmälda och försiktiga reaktionerna från många
av prästerna har märkts på att de inte deltagit i någon namninsamling, sparsamt,
om alls, uttryckt sig i tal eller skrift om handboken, har i grunden förhållit
sig ganska fritt till kyrkans gudstjänst och handbok, så varför engagera sig…?
Naturligtvis är det dumt att formulera sådana svepande
påståenden. De träffar alla och ingen. Blir därmed verkningslösa. Men att anpassligheten
är stor bland oss präster har jag sett, ibland hos andra och ofta hos mig själv.
Man kompromissar hela tiden och blir efterhand utpräglad pragmatiker för att inte
stöta sig för ofta och mycket med begravningsföljen, grupper med starka
synpunkter, människor med krav, förväntningar på att det kyrkan gör inte ska
vara på det ena eller andra viset, inte så ”religiöst” och plocka bort både
Jesusnamnet och psalmer och så vidare. Allt kan man inte gå med på. Men risken
är att man tappar orientering när det hela ska vara så öppet och varmt,
tillgängligt och i en hel del fall när människor vid dop, vigsel och begravning inte önskar
alltför tydlig kristen profil. Små avsteg och eftergifter kan bli avgörande uppbrott från tro, tradition och lära.
Ofta har jag protesterat ljudligt och tydligt när präster
kallats för tjänstemän. De är kallade att vara Ordets tjänare i gemenskapen,
löftesbundna till kyrkan och dess tro och liv. Kan det vara så att vi sett ett
paradigmskifte där de kallade och vigda blivit organisationens tjänstemän som
mestadels lojalt utför sin uppgift? Skär några hörn när det behövs och anpassar det man anser behöver justeras. Som jobbar enligt schema snarare än uppgiftsorienterat
och behovsinriktat utifrån Ordet, tron och bekännelsen? Schemalagda och
infogade i apparaten kyrkan. Styrda av arbetsbeskrivningar och
tjänstebeteckningar. Var och en vet om det stämmer eller inte just för honom
eller henne!
Ärligheten mot den egna och kyrkans tro kräver omvändelse
innan pragmatismen suddar ut det vi fått oss berättat och uppenbarat. Daglig
bön och levande tro kan göra under. Då råkar det inte bara bli som det blir.
