En änlgabild skickad till Tanto i Stockholm julen 1904. Här hade tomten konkurrens. I korgen bär ängeln julklappar till de små. Där finns en docka och en liten tomte. Och, än märkligare, ängeln har med sig en färdigklädd gran. Ringanordningen tycks inneffektiv då klockan sitter på utsidan av huset, som sutte den där enbart för att ringa in julen.
Ängelns överdrivna barnslighet, gullig med rodnader på kinderna, kokett blickande, i en av vår tids främsta kameraposer, bakåt över sin axel, skymmer, rör till och döljer julens änglabilder. Här står ingen himmelens härskara beredd att sjunga Guds lov, som hör samman med fred på klyftornas och hatets jord. Här finns ingen väldighet som skulle tvinga ängeln att lugna folk med den sedvanliga änglahälsningen: Var inte rädd!
Småänglar kanske övar sig för större uppdrag genom att springa små bud? Med sina bara armar borde det ändå vara kallt för ängeln, men dessa himlens mera barnsliga budbärare står förmodligen över sådana realiteter?
Fönstret är upplyst och det antyder att husets folk är hemma, att de väntar sitt besök.
Ser man mot skyn tycks det snöa men de guldiga prickarna på himlen kan också tänkas vara stjärnor. Den främre husfasaden har spetsigt tak och verkar dölja en riktig kyrkspira i bakgrunden. Närvarande men dold? Förskjuten ut i periferin som ett tecken på hur det allt mer skulle komma att bli?
Men leende och självklar betraktar ängeln kortets tecknare och oss andra betraktare. Ett leende till jul är inte heller det så dumt!
