Fredagens eftermiddag blev en kakafonisk upplevelse. Traktorer, lastbilar, vägmaskiner i en aldrig sinande rad och med studentfyllda flak krypkörde genom stadens gator med popmusiken på så hög volym att man bara undantagsvis kunde höra några skrålande och jublande ungdomar. Även på hundram meters avstånd var ljudvolymen svårt att uthärda. Men finns det något bättre sätt att börja fortsättningen av sitt liv med en släng av tinitus? Solen värmde redan svettiga och rusiga ungdomar. Om glädjeruset hade fler och flytande orsaker än studentexamen och avslutad skolgång var inte lätt att bedöma.
Svunnen är tiden då studenterna till fots i långa rader traskade fram på gatorna. Enklare, roligare och mera överskådligt. Men den vita mössans upphöjelse understryks genom att studentkullarna får trona på flak som vanligtvis är fyllda med hö eller fraktgods. Där kan de som från parnassen beskåda det samlade folket.
Dagen hedras så till vida att de flesta andra trafikanter med ett småleende uthärdar köer, igenproppade gator och snigelfart. Men det blir uppenbart så olika de sociala nätverken ter sig. Förväntansfulla unga studenter som klätt sina fina klänningar eller kavajer och kostymer i plast bara för att några timmar senare återvända hem med en enda lite grej runt halsen. Andra bar blomster och prylar i sådan mängd att de såg havande ut. Men oftast kunde inte ens denna olikhet förstöra stämningen.
Ett studentekipage tänkte förvisso på befolkningen i Örebros utkanter och irrade, möjligen mera ofrivilligt än villigt och glatt, runt i förorterna utan att lyckas ansluta till den stora kortegen i centrum. Men så har Örebro blivit allt mera av storstad, ungefär som Manilla eller Tokyo, så viss vilsenhet kan man förstå. En praktisk lektion om hur viktiga än små och oansenliga vägval kan bli. Dessutom fick många fler njuta av ljudanläggningens häftiga sound, teknik som kostade studenterna på just detta flak 8 000 kronor att hyra.
Tänk om detta firande ändå kunde smitta av sig bara en gnutta på andra tillfällen i livet. Nyvigda präster och diakoner kunde gå i stilla procession genom städer och byar unisont sjungande lutherska psalmer med 15 verser. Barn som slutat på dagis kunde skjutsa varandra i sina gamla barnvagnar och låta som Mora träsk. Ja, tänk om en bataljon nyblivna pensionärer fraktades runt några timmar i stora fordon för att ta emot hyllningar och jubel. Det fick väl bli i amerikanska vrålåk och nyputsade veteranbilar. Framåt aftonen kunde man ha lek och spel. Rullstolsrally och krocket. Dragspelets och gräddtårtans pensionärsepok är vid det här laget överstånden. Men när man är en glad pensionär kan man säkert fira med Kalle Jularbos gammeldans och Gyllene tiders slagdängor. På allra högsta volym då hörseln råkade bli skadad vid något barns studentexamen.
