Gud i skamvrån. Så kallades ett
seminarium under Almedalsveckan. Tidningen dagen var arrangör och
inbjudna att diskutera var statssekreterare Bertil Östberg, läraren
på Örebro teologiska Högskola Lars Johansson, rektorn PO Sahlberg och som kyrkoherde figurerade Lars B Stenström (dvs jag).
Denna gång präglades panelsamtalet
mer av möte och mindre av motsättningar och polemik. Icke desto
mindre fanns det meningsskillnader. Statssekreterarens uppgift var
väl att försvara rådande ordning som inte är mycket att yvas
över. Skolverket såväl som Skolinspektionen gör konstlade
uppdelningar mellan tradition och religion. Vill man visa på
svårigheten kan man ta bönen Fader Vår. Den tillhör förvisso
vårt kulturarv. Om den läses är det grannlaga att veta om det sker
med ett bedjande sinne, då ska den uteslutas t ex från
skolavslutningar eftersom den då ingår i religionsutövning. Men om
bönen läses som en text, utan att man stämmer in i orden, så bör
den kunna förekomma. Då är det nämligen tradition och historia.
Självfallet ska både bön och
välsignelse kunna ljuda vid en skolavslutning. Det är en
orimlig hållning när myndigheterna tror att rektor kan ansvara för
det som ska förekomma i en kyrka. Då blir rektorn rimligen också
ansvarig för rummets kultiska och liturgiska föremål. En slags
kyrkotjänare om man så vill. Oavsett vad som sägs. Men inte ens i
den egenskapen äger rektorn rätt att täcka över de religiösa
utensilierna. Rummet kan faktiskt tala. Tiger lärjungarna ropar (!) stenarna...
Om prästen enbart får vara där om
det tigs om platsens och helgernas innebörd är ungefär som toge man över en bjudning i ett hem och då såg till att värden fick
munkavle och bands fast vid sin stol. Egendomlig relation, eller hur.
Ömsesidigt är det under alla omständigheter inte.
Inte alla skolledare vet heller hur de
ska föra sig i en kyrka. Det har hänt att församlingar tvingats
portförbjuda skolor som inte behandlat det invigda rummet med
tillräcklig pietet och respekt. Vad som helst får nämligen inte
förekomma i en kyrka enligt Kyrkoordningen för Svenska kyrkan. Men
sådana saker diskuteras inte av Skolverket när man behandlar
skolavslutningar. Man är mest upptagen med den opassande religionen!
Det finns knappast något exempel på
att skolavslutningar använts för att försöka få elever, lärare
eller föräldrar att byta uppfattning eller tro. Några omvändelser
med anledning av att man deltagit i en skolavslutning har knappast
ägt rum. Vem vill för övrigt pracka på människor en tro de inte själva efter moget övervägande valt? Gärna med kritiskt tänkande och noga genomförda överväganden. Därför blir beröringsskräcken beträffande religion i
funktion så egendomlig. Denna oro har spritt sig långt in i
religionsundervisningen. Religions studeras som vore den en teori och
inget som levs och praktiseras.
Skulle fotboll behandlas på liknande
sätt fick eleverna se en fotboll, slå upp regelboken och läsa
några paragrafer, fick höra berättelser om hur man samlas till
match – men utan att själv få vara publik. Självklart måste man
kunna kunna vara med vid tillfällen när gudstjänst firas utan att
det därmed per definition blir ett övergrepp.
Så vad göra? Men med klokskap och
samtal kan man förmodligen nå ganska långt. I det postsekulära samhället blir religion mindre opassande och i olika skepnader och med oilka uttryck mera en rimlig del av mångas liv och verklighet.
Vid en skolvaslutning i en kyrka borde följande kunna ingå: några korta psalmer,
en årstidsanpassad hälsning där kyrkans perspektiv finns
med t ex med bibliska motiv, en kort bön där man inte uttryckligen uppmanar de närvarande att be med
samt en välsignelse, företrädesvis den sedan flera tusen år
förekommande Aronitiska välsignelsen. Att kyrkans personal, musiker, vaktmästare och präst därtill tyst ber och välsignar de närvarande må vara deras egen sak... Opassande är det inte. Inte i en kyrka.
