Härom natten skrev jag på en skrivmaskin av trä med nedslitna bokstäver. Den var som en hyvelbänk på ostadigt underlag. Orden var svåra att stava då det inte gick att se vilken kloss som motsvarade vilken bokstav. Rätt var det var for skrivmaskinsbänken iväg och jag fick mödosamt hålla fast den bäst jag kunde. Skriva skulle jag.
När orden blev till syntes de på en bildskärm uppe till vänster i mitt synfält. Först kröp de fram som en svart orm av kantiga, knaggliga och oslipade meningar. Snart nog förvandlades alla ord till rörliga bilder där meningarna blev till tåg som for fram i grönskande djungler. Med översinnligt intensiva färger levde och frammanades den berättelse jag hamrade fram. I drömmen.
05 december 2008
Skolkyrkan och klantigt beteende
Kyrkornas närvaro på skolor ifrågasätts regelbundet av Humanisterna. De vänder sig mot den påverkan som den närvaron utgör och tycker att det ger kyrkor och samfund fördelar i förhållande till andra.
Historiskt har kyrkor ett starkt band till skolväsendet. När kyrkan i mitten på förra seklet kopplades loss från skolstyrelserna i Sverige dröjde det inte länge förrän striden om kristendomsundervisningen inleddes. Den förlorade kyrkorna och istället kom religionsundervisningen som skulle förhålla sig neutral och objektiv. Det välkomnar idag de flesta i den religiösa världen. Det man saknar är förstås en undervisning som kan ge rimlig insyn i den subjektiva sidan av religionsutövningen. Eftersom religion inte främst är ett trossystem eller en skriven trobekännelse (teori) utan en praktik, ett sätt att leva.
Man kan märka den skillnaden mellan ungdomar och konfirmander som tittar på eller som deltar. De som passivt i en bänk inte öppnar en psalmbok eller sjunger och ber med blir btraktare och åskådare, de hamnar utanför meningssammanhanget, och de ungdomar som genom att ta på sig uppgifter kommer "innanför" gudstjänstens ram och börjar uppleva.
Skolkyrkan måste behandla elever med stor respekt och inte med enkla knep och tekniker "vinna" dem. När det händer måste vi tillsammans säga att skolan inte är plasen för propaganda. Att kyrkan gör en viktig insats på landets skolor kan många vittna om. Inte bara i krisgrupper och i samband med skolavslutningar utan även i relation till elever och lärare.
Att helt skära av relationen till kyrkorna är inte möjligt. Både lärare och elevr tillhör i stor utsträckning Svenska kyrkan. Att de som personer inte skulle få vara "kyrka på skolan" kan ingen rimligen förhindra. Men när representanter från församlingen som pedagoger och präster finns på skolan är det i väldefinierade roller som till exempel genom lektionsmedverkan. Då företräder de kyrkan och berättar om sig och sitt, inte för att omvända och rekrytera, utran för att elevrna har rätt till kontakt med den andliga tradition som har historisk bredd och förankring i vårt samhälle.
I Nerikes Allehanda invände nyligen en humanist mot kyrkans närvaro därför att en pastor uppträtt olämpligt genom slagord och genom anitisemitiska kommentarer. Men ett misslyckande och ett undantag kan inte göras till norm för hur det går till. Att låta någon som klantar sig bli typiskt är att behandla det enskilda fel - det är och förblir ett undantag och inte en regel. Kyrkor tar avstånd från otrevligt uppträdande, övernitisk propaganda eller antisemitism!
Så skolkyrkan bör finnas och elever ges möjlighet att förstå mer av religion och andlighet - inte mindre!
Historiskt har kyrkor ett starkt band till skolväsendet. När kyrkan i mitten på förra seklet kopplades loss från skolstyrelserna i Sverige dröjde det inte länge förrän striden om kristendomsundervisningen inleddes. Den förlorade kyrkorna och istället kom religionsundervisningen som skulle förhålla sig neutral och objektiv. Det välkomnar idag de flesta i den religiösa världen. Det man saknar är förstås en undervisning som kan ge rimlig insyn i den subjektiva sidan av religionsutövningen. Eftersom religion inte främst är ett trossystem eller en skriven trobekännelse (teori) utan en praktik, ett sätt att leva.
Man kan märka den skillnaden mellan ungdomar och konfirmander som tittar på eller som deltar. De som passivt i en bänk inte öppnar en psalmbok eller sjunger och ber med blir btraktare och åskådare, de hamnar utanför meningssammanhanget, och de ungdomar som genom att ta på sig uppgifter kommer "innanför" gudstjänstens ram och börjar uppleva.
Skolkyrkan måste behandla elever med stor respekt och inte med enkla knep och tekniker "vinna" dem. När det händer måste vi tillsammans säga att skolan inte är plasen för propaganda. Att kyrkan gör en viktig insats på landets skolor kan många vittna om. Inte bara i krisgrupper och i samband med skolavslutningar utan även i relation till elever och lärare.
Att helt skära av relationen till kyrkorna är inte möjligt. Både lärare och elevr tillhör i stor utsträckning Svenska kyrkan. Att de som personer inte skulle få vara "kyrka på skolan" kan ingen rimligen förhindra. Men när representanter från församlingen som pedagoger och präster finns på skolan är det i väldefinierade roller som till exempel genom lektionsmedverkan. Då företräder de kyrkan och berättar om sig och sitt, inte för att omvända och rekrytera, utran för att elevrna har rätt till kontakt med den andliga tradition som har historisk bredd och förankring i vårt samhälle.
I Nerikes Allehanda invände nyligen en humanist mot kyrkans närvaro därför att en pastor uppträtt olämpligt genom slagord och genom anitisemitiska kommentarer. Men ett misslyckande och ett undantag kan inte göras till norm för hur det går till. Att låta någon som klantar sig bli typiskt är att behandla det enskilda fel - det är och förblir ett undantag och inte en regel. Kyrkor tar avstånd från otrevligt uppträdande, övernitisk propaganda eller antisemitism!
Så skolkyrkan bör finnas och elever ges möjlighet att förstå mer av religion och andlighet - inte mindre!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)