Kristen tro är en värderingsmotor

När Ingmar Bergman i ett sommarprogram frågade: varifrån kommer musiken, väckte det stort gensvar. Människor funderade och diskuterade. Samtal uppstod på arbetsplatser och i hem. Musik tycktes inte behöva förklaras eller definieras. Alla visste vad som menades. Och hade egna upplevelser av musik som vidunderlig och hänryckande.

Det finns enstaka röster som för närvarande bär drag av Ingmar Bergman. De frågar inte varifrån musiken kommer. De ifrågasätter alla de förnumstiga påståenden som regnat från politiska scener och anföranden under sommaren. Svenska värderingar och demokratiska värderingar. Hm!

 

Var finns alla de som forskar på normer och värderingar? Varför tiger de i stort sett still? Nästan som vore de teologer av facket. De borde ju kunna ställa den retoriska frågan: varifrån kommer värderingarna? Men ingen är nyfiken. Ingen verkar vilja veta.

Värderingar är föränderliga påstås det som vore det ett slags ny insikt. Men sådana kommentarer kastar inte ljus över vad en värdering egentligen är till skillnad från tillfälligt tyckande eller snabbt övergående åsiktstrender. Hur och var uppstår en värdering? Vari består den?

 Inom livåskådningsforskningen har man ägnat frågan om värderingar viss uppmärksamhet. Genom Anders Jeffners definition av livsåskådning blir frågan om värderingar en synlig del av något större: En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck till en grundhållning.

Även om definitionen har kritiserats och nyanserats pekar den på värderingar som något centralt i olika världsuppfattningar och livsåskådningar. Det kan rent av vara så att värderingar formas och upprätthålls av idéer och uppfattningar som ingår i olika tanke- och trossystem. Så är kristen tro med sina urkunder, bekännelser och traditioner en värderingsmotor. Den inte bara är med och formar värderingsmässiga insikter och övertygelser, utan upprätthåller och förstärker dem genom mönsterberättelser (t ex genom bibliska berättelser och liknelser) som på nytt aktualiserar sådan grundhållningar: medmänsklighet, nästankärlek, lyhördhet för medmänniskans situation, gästfrihet, att ge och ta emot förlåtelse, känsla för rättvisa, frihet, glädje över skapelsen, ansvarsfullt förvaltarskap, livets helighet, kritik av förtryck… för att nämna några.

Dessa värden och värderingar kan inte monopoliseras av kristendomen, även andra övertygelser bär sådana grundvärderingar. Vilket antyder att det borde vara ännu svårare att geografiskt bestämma dem och liknande värderingar eller att göra anspråk på dem som typiskt svenska värderingar. Men det betyder inte att känslan för land och nation, för samhörighet inom en eller flera kulturer kan eller ska avvisas.

 

Nationalism får ofta en så snäv uttolkning som möjligt just för att den ska kunna avvisas. Stolthet och glädje över det vi åstadkommer i vårt land välfärdsmässigt, sportsligt, industriellt, kulturellt och socialt borde kunna vara en källa till gemensam stolthet. Den stoltheten behöver inte vara utestängande och utdefinierande utan kan lika gärna vara inkluderande och välkomnande, vilket det finns många folkliga uttryck för och tecken på.

En stat kan inte enbart genom sin lag eller sina skolor upprätthålla värderingar. Det behövs idéburna (!) rörelser och organisationer där man har ideologiska eller religiösa övertygelser som föder och när värderingarna. De korta åsiktsspannen med tillfälliga trender räcker och duger inte för att säkerställa de värderingar som över tid håller ett samhälle samman. Då ökar risken för sönderfall och djup värderingsmässig splittring. Vilket är något annat än yttrande och åsiktsfrihet. Det är när de grundläggande värderingarna inte längre fungerar tillsammans i försvaret av det gemensamma och ett antal värderingar det finns stor samstämmighet omkring... 

Katten blir dagens ersättare

Sixten heter min katt. Sixten, the cat är en flitigare skribent än stillsam. Han funderar, diktar och står i. Det är honom jag uppmanas att tala om. När jag bjuds till kyrkliga samlingar. Kan du inte komma till oss, säger de och jag känner mig efterfrågad. Och berätta om katten, fortsätter de.

Inga teologiska önskamål där inte. Nej, Sixten är det som lockar. Även vid möten på stadens gator och torg. Ja, inte möten som i vittnesbörd och sång. Utan som i påråkade medmänniskor. Då brukar konsersationen inledas med ett vänligt frågande: Hur står det till? Jag ler vänligt och tänker svara. När fortsättningen följer:... med Sixten?

Så för dagen vilar stillsam och låter Sixten, the cat erbjuda några av de dagens funderingar han uttryckt i verserad form:

Vaknar trött, så kan det vara
drömt i natt om fåglars skara
vässat klor för bästa fästet,
dansat vals vid mössdjursnästet.

Människan är den som vårdar

päls och sår från strid på gårdar,
snart jag trycks till varma barmar,
kramas hårt av min väns armar.

Denna närhet är ren lycka
även om mitt ben kan rycka,
när jag sover ibland vänner,
jag blir lugn hos dem jag känner.

Solitär går ej i skara,
prosit, signe och bevara!
Att få för sig gilla alla
det en katt ej in kan falla.

Nu min diktning jag uppgiver,
det får bliva vad det bliver,
än det andra, än det ena
mjuka pälsar är all-lena…