Några bekanta beskrev situationen i ett sydligare stift. För att finna en högmässa fick man ge sig ut på vägarna. Väl framme befanns det vara en gudstjänst dit bland andra flera emeriterade biskopar sökte sig. De som faktiskt hade haft, och fortfarande har, möjlighet att påverka gudstjänstlivets utformning letade för egen del upp högmässor. De har ännu chans och möjlighet att göra sina röster hörda. Innan vi får en handbok som gynnar frontförkortning och reduktion. Ordentliga och rejäla högmässor råder det brist på. Kyrkan, Guds folk, behöver inte en massa omnamnade, och teologiskt urvattnade, hopklistrade element som vore de saxade ur en ett klippark eller på måfå dragna ur en stor plocklåda.
När jag var liten fick jag i9bland höra att man inte skulle ta i så man spräckte livstycket. Uttrycket betydde att man inte skulle överdriva. Här ovan blev det nog så. Jag beskrev hemsnickrade liturgier som vore de regel snarare än avarter och undantag. Men bristen på högmässor har jag bekräftelse på från många av landets hörn. Särskilt sommartid tycks redan få bli mera sällsynta...
För min del har jag inget emot att ibland fira en kommenterad högmässa. En gudstjänst där delar av gudstjänsten beledsagas av smärre kommentarer om ursprung, innebörder och betydelser. Inte så att man försöker dissekera eller demontera de heliga mysterierna, men så att man som mindre van kan se hur olika delar hör samman och blir till ett helt.
Vad jag däremot har svårt för är kommenterad gudstjänst där man regelbundet sprinklar ut egna värderande inpass. Undantag kan fungera, men ständiga tillrop till predikanter, körer, församling om att det där var så fint eller nu minsann, mina vänner, ska vi göra sisåhär, Underbart och härligt att vi här kan göra...! Högmässorna behöver inga konferencierer. Där blir det ett totalt stilbrott om man anstränger sig för pumpa och jaga upp stämning och spela på känslor som vore det ytterligare ett instrument.
