Den som inte är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande bör inte sätta igång projekt och aktioner. Ett axiom som inte integrerats i Svenska kyrkan där ansvar för konsekvenser av beslut och åtgärder sällan utkrävs, särskilt inte av förtroendevalda där det saknas sanktioner för oansvariga beslut och beteenden. Lika allvarligt är utebliven aktion som kan få allvarliga följder om man inte vågat tänka framåt och i flera led.
Inom området för kyrkans rekrytering, där det saknas genomtänkta planer, har det i dagarna uppmärksammats att det råder prästbrist! Fenomenet är särskilt märkbart i glesbygdsområden där den gamla praxisen att utse veniater för att ha lekmannapredikanter och gudstjänstledare har återupptagits. Att det skulle saknas präster har kyrkan kunnat förutse i flera decennier! Eftersom tillströmningen av prästkandidater till universiteten gjorde att fakulteterna bågnade.
Bara från Uppsala kunde år 1975 närmare 200 präster slussas ut i kyrkan. 40-talisterna utgjorde en befolkningsmässig puckel som tydligt avspeglades i kyrkan. Det bord inte ha varit svårt för någon enda att räkna ut att när denna puckel skulle pensioneras skulle brist uppstå. Nu skördar Svenska kyrkan frukterna av sin bristande rekrytering men ingen lär ta ansvar för konsekvenserna.
Covid-19 har starkt påverkat gudstjänstlivet i kyrkan. Särskilt reduceringen av antalet tillåtna besökare till 50 stycken har drabbat de stora församlingarna. Nu uppmärksammas plötsligt de uteblivna kollekt- och insamlingsmedlen till olika ändamål, särskilt till ACT. Denna konsekvens kunde vem som helst ha förutsett. Några särskilda initiativ för att kompensera dessa uteblivna offer/kollekter har inte synts. Nog kunde man ha organiserat några kampanjer för att vidmakthålla ett solidariskt givande, bland annat för att ersätta uteblivna kollekter…
Diskussionen om pastoratsreformens urholkande av självstyret i många församlingar är numera ganska stilla. Det hindrar inte att det kokar rejält ute i församlingar som förlorat inflytande bland annat över sin ekonomi, sina tjänster och fastigheter. Reformens tillskyndare kunde ha förutsett dessa konsekvenser men har hitintills inte velat avhjälpa och korrigera denna fatala utveckling. Inte heller lär de tvingas till ansvar för att på detta sätt ruckat på det grundläggande förhållandet att församlingen är basen och utgångspunkten för kyrkans egentliga arbete och uppdrag. Nära altaret och med utgång därifrån ska förkunnelse, diakoni, mission och undervisning göras och levas. Där är kyrkans mässfirande centrum och där väcks tro och kallas till tjänst.
Ovan finns två fall av utebliven aktion vars resultat man nu tvingas arbete extra mycket med och ett fall där handling och reform fått synnerligen dåliga konsekvenser som kan ödelägga en hel del av det lokala engagemanget och ansvaret.
Kommer de ansvariga någonsin
att få ta ansvar för konsekvenserna?
