Det vi får, har och är

Den 15 maj skrev jag senast om vård och sjukdom. Nu är det dags igen. Mycket hinner hända på en tre-fyra veckor. Trots att vi var väldigt reserverade och höll oss på vår kant kunde vi inte avhålla oss från Otto Olsson-konserten i Olaus Petri kyrka den 26 maj. På morgonen samma dag hade jag dessutom fått predika i Olaus Petri vilket var en glädje. 

Nu laddade vi för att Maggan skulle opereras i Lindesberg den 30 maj. Allt var inriktat på att få det att fungera. Jag skulle skjutsa Maggan dit upp på torsdag morgon var det tänkt. På fredagen skulle hon få åka hem igen, men då låg jag i dialys så det fick bli en sjukresa, Det var inte utan att jag tänkte på Murphys lag, om saker som kan gå fel, när jag på onsdagskvällen upptäckte att hela min mage och bål var smultronröd, jag hade fått rosfeber, igen! Natten blev förfärlig med hög feber, som tur var hade jag redan antibiotika hemma så medicineringen kunde sättas igång.

Vänner fick kallas in för att hjälpa Maggan till Lindesberg. Där gick operationen med bistånd av en särskild robot, som gör ingreppet mera precist, säkrare och förhoppningsvis bättre, helt enligt plan och påföljande dag tog hon en sjukresa hem och lyckades (med vänners bistånd) hasa sig in i lägenheten. 

Sedan dess är Maggan konvalescent här hemma i vilket ingår dagliga övningspass för att få upp rörlighet i ben och knä. Det krävs tapperhet och uthållighet för att få till det! Hoppas min beundran märks. Och visst har det fungerat bra även om värken dagligen och stundtals har varit besvärande. Nyligen och strax före hennes operation hade tre av våra vänner genomgått i princip samma operation och på samma sjukhus. Dock utan robot sägs det. De har alla kommit hem med nya knän. Så märks och upptäcks det att vi numera tillhör ett hyfsat ålderstiget gäng. Vi behöver (ganska ofta) lappas och lagas, underhållas och vårdas.

Om vi vore dansanta bleve det snart en svängom av pur glädje över ny rörlighet och frånvaron av värk. Nog skulle det vara värt en frihetsvals... Här en strålande bild utgiven som vykort, målad av Aina Stenberg föreställande en livlig svängom med dansare från Rättvik i Dalarna.

Ibland tänker jag på orden en god vän yttrade efter en natt av ryggbesvär och värkande kropp: vi börjar bli rivningshus. Ett och annat havererar och fungerar både sämre och dåligt. är det inte syn är det rörlighet, är det inte armar och ben är det hörsel. Fast allt behöver självfallet inte packa ihop samtidigt. Att det finns ynnest och nåd att locka fram ur varje ny dag säger sig självt. Vi lever på, så gott vi kan! Och med stor tacksamhet för det vi får, har och är...