Temperaturen i diskussionen om religionsvetenskap och teologi höjdes rejält idag med ett inlägg i Uppsala Nya Tidning (UNT). Peter Schalk, professor i religionshistoria,vid den teologiska fakulteten är tydligen inte alls på samma linje som sina kollegor. Dem beskyller han: Inte minst bör man beakta den administrativa organisationen, som vid teologiska fakulteten i Uppsala kan beskrivas som en sluten enhet. I över tio år har en kärna av samma personer valt och väljer varandra att sitta på olika administrativa poster och skydda varandra.
Han går till strid mot det han betecknar som en konfessionalisering. Han summerar: Vi känner till teologins historia bakåt som ett bestående och oavbrutet uttryck för skiftande former av konfessionalism. Jag har tillbragt 45 år som student och forskare vid de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala och andra teologiska fakulteter utomlands och kommit fram till att de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala förblivit sin historia trogen fram till idag. Högskoleverkets konstateranden har långa retrospektiva dimensioner som sträcker sig över århundraden.
Teologin breder ut sig på religionshistoriens bekostnad, menar Peter Schalk. Och man söker kontakt med trossamfund och sekter!
Bakgrunden är de rapporter som Högskoleverket frambringat. Om dessa kan man bland annat läsa här!
Vad som föranleder detta utbrott kan undra över. Ty i den akademiska världen är det inte alltid så att orsakssambanden är uppenbara för oss på avstånd. Men ilskan över sakernas tillstånd kan man inte ta miste på. Och genmälet som bara måste komma blir därför av extra stort intresse!
14 juli 2009
Skvaller och förtal
Läser att Storasyster i Vassen drabbats av en av de sämre företeelser som dessvärre även grasserar i Svenska kyrkan: skvaller. I sina värsta former blir det illasinnat och gränsande till förtal. Så håll ut Storasyster. Gör motstånd! Säg ifrån!
Jag har tidigare haft personlig anledning att påtala förekomsten av tröttsamt skvaller. Då tänkte jag mig en egen skvallersöndag på kyrkoåret. Gav några "predikotankar" och raljerade med allt snack för att själv försöka stå ut.
Jag har tidigare haft personlig anledning att påtala förekomsten av tröttsamt skvaller. Då tänkte jag mig en egen skvallersöndag på kyrkoåret. Gav några "predikotankar" och raljerade med allt snack för att själv försöka stå ut.
På min blogg finns också återgivet ett äldre kåseri från Nerikes Allehanda som jag skrev en gång för att försvara en då mycket frispråkig ung präst som baktalades å det värsta. Numera dväljs han visst i skuggan av en domkyrka.
Och ytterligare ett inlägg har publicerats här på stillsam. Man anar under raljans och halvironiska slängar en drabbad och på eländet tämligen trött person.
Så många tycker sig veta hur någon är. Eller hur det är i en bestämd församling. Detta trots att de endast undantagsvis, om alls, mött personen eller besökt kyrkans gudstjänster och verksamheter. Och alla som utsätts, eller de som arbetar i en sådan etiketterad och brännmärkt församling, drabbas av baktaleriet. Så får smygkritiker och snackare det att framstå som viktigare i kyrkan att ta avstånd från dem man uppfattar som annorlunda än att tacka Gud för trossyskon som tar sina uppgifter på allvar.
Viktigare verkar vara att markera avstånd än att förespråka egna framgångsrika modeller. Och inte sällan höjer man sig själv genom att nedsättande ifrågasätta andra i demokratins namn eller i framstegssyfte! Men en organisation eller kyrka där det blir viktigare att kasta sig över dem som inte tänker likadant i alla frågor blir så småningom smal och får nya murar - hur mycket man med ord än hyllar öppenhet och allas rätt till hemvist.
Dags att hyfsa klimatet. Och att sluta prata bakom ryggen på andra. Kan man inte stå ut med olikheter så kan man åtminstone ha den anständigheten att tala direkt med den utpekade! Möt dem direkt som man beskyller för än det ena i åsiktsväg eller för det andra i dogmatiskt eller liturgiskt hänseende. Anständigheten kräver ett stopp för krypskytte. Hellre en tydlig offentlig attack så chansen att gå i svaromål finns. Kommentarer och rykten som likt rök och dimma sveper in - förgiftar.
Det fanns vishet i orden som tidigare yttrades i den engelska världen vid bröllop. Speak now or forever hold your peace! Tala nu, invänd i denna stund, och gör det offentligt eller håll tyst, håll fred!
I Londons stift lärde jag mig nyligen att de anglo-katolska och de evangelikala inte (längre?) ger sig på varandra: uppgiften att vara kyrka är för viktig. Man har inte råd att öda krut på inre splittring. Istället vill man tala om Jesus in i samtiden. Och man vill finna vägar till trovärdig handling. Något att ta efter?
Och ytterligare ett inlägg har publicerats här på stillsam. Man anar under raljans och halvironiska slängar en drabbad och på eländet tämligen trött person.
Så många tycker sig veta hur någon är. Eller hur det är i en bestämd församling. Detta trots att de endast undantagsvis, om alls, mött personen eller besökt kyrkans gudstjänster och verksamheter. Och alla som utsätts, eller de som arbetar i en sådan etiketterad och brännmärkt församling, drabbas av baktaleriet. Så får smygkritiker och snackare det att framstå som viktigare i kyrkan att ta avstånd från dem man uppfattar som annorlunda än att tacka Gud för trossyskon som tar sina uppgifter på allvar.
Viktigare verkar vara att markera avstånd än att förespråka egna framgångsrika modeller. Och inte sällan höjer man sig själv genom att nedsättande ifrågasätta andra i demokratins namn eller i framstegssyfte! Men en organisation eller kyrka där det blir viktigare att kasta sig över dem som inte tänker likadant i alla frågor blir så småningom smal och får nya murar - hur mycket man med ord än hyllar öppenhet och allas rätt till hemvist.
Dags att hyfsa klimatet. Och att sluta prata bakom ryggen på andra. Kan man inte stå ut med olikheter så kan man åtminstone ha den anständigheten att tala direkt med den utpekade! Möt dem direkt som man beskyller för än det ena i åsiktsväg eller för det andra i dogmatiskt eller liturgiskt hänseende. Anständigheten kräver ett stopp för krypskytte. Hellre en tydlig offentlig attack så chansen att gå i svaromål finns. Kommentarer och rykten som likt rök och dimma sveper in - förgiftar.
Det fanns vishet i orden som tidigare yttrades i den engelska världen vid bröllop. Speak now or forever hold your peace! Tala nu, invänd i denna stund, och gör det offentligt eller håll tyst, håll fred!
I Londons stift lärde jag mig nyligen att de anglo-katolska och de evangelikala inte (längre?) ger sig på varandra: uppgiften att vara kyrka är för viktig. Man har inte råd att öda krut på inre splittring. Istället vill man tala om Jesus in i samtiden. Och man vill finna vägar till trovärdig handling. Något att ta efter?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)