Gammal, sur och gnälligt kritisk. Så kan enstaka texter i all stillsamhet framstå på den här bloggen. Att jag bor i det gisslade gnällbältet är inte skälet. Vissa dagar är människor nästan oförklarligt mera sura och missnöjda än andra dagar präglade av livsmod och förnöjdhet.
Hälsan kan spela en viss roll. Därför ett exempel ur verkliga livet. Huvudvärk två nätter i rad. Så pass ihållande så att sömnen i stort uteblev. Ett öga hade svullnat och det gjorde ont även där. Därför blev till att ringa vårdcentralen 07.39, nästan fyrtio minuter efter telefonstidens början. Automatrösten meddelade att dagens uppringningstider redan var slut. Jag ringde då sjukvårdsupplysningen. Där fick jag tala med en levande människa som uppmanade till utnyttjande av vårdcentralens akutnummer. Sålunda gack jag och gjorde som föreslagits.
Akuttelefonen besvarades av en sjuksköterska som med vänlig röst förklarade att nu fanns det tider. Av någon anledning hade de inte kommit ut tidigare. Jag litade inte riktigt på beskedet och påstod ihärdigt att tiderna var slut. Men jag blev genast överbevisad genom att få besked om en tid då jag skulle bli uppringd från vårdcentralen. Någon timme senare, 08.35 ringde telefonen. En annan sköterska diskuterade huvudvärken och ögonsmärtorna mina. En tid för läkarbesök gavs.
Jag åkte bil då vädret var kallt och gatorna och trottoarerna mer än lovligt hala. Ungefär 13.25 kom en försenad doktor. En patient hade behövt mera och längre omsorg förklarades det, vilket jag uppfattad som en klok och rimlig prioritering. Läkaren mätte vätskeansamling i panna och bihålor och undersökte mig. Han ringde infektionsexperten för ett kort resonemang innan ett samtal till öron blev nästa åtgärd. Vi småpratade vänligt under tiden som en remiss tillverkades.
Via röntgen skulle jag bege mig till Öron, näsa, hals. Men då dagen var kall och gatorna hala var det överbefolkat på röntgen. Först skulle det letas parkeringsplats. En utmanande och tidsödande process. Dessutom måste jag besluta hur långt mitt besök skulle vara. Jag satsade på 3 och en halv timme. Vänligt bemötande i receptionen fick jag. Och en uppmaning till att vara beredd på att det hela kunde ta tid. Nu blev det till att vänta i ett par överfyllda väntrum. Stämningen var dov. Någon tittade på en amerikansk komedi med pålagda skratt. De ekade ihåligt. Skratten. Sekunderna släpade sig fram. När mitt arma huvud äntligen röntgats blev det till att vänta en stund till på det svar jag själv skulle medföra till öronkliniken. Men när utlåtandet var färdigt hade kliniken redan stängt för dagen. Jag var däremot välkommen till akutmottagningen för att där invänta en öronläkare.
På våg in till akuten hejdades jag av tre män som inte talade svenska, inte tyska, inte franska eller engelska. Det de däremot gjorde var att hålla upp en lapp där någon präntat FOLK och TANDVÅRD. Jag skakade på huvudet för att berätta att på denna plats fanns nog ingen vanlig tandvård. De förstod inte. Men så lyckades ta med dem in till akutreceptionen för att de skulle få besked från akutens personal om det stod till med tandvård i vårt vackra land och var den stod att finna. Själv skrevs jag in, blodprov togs och en liten remsa fästes runt handleden så att vi alla skulle veta mitt namn.
Så leddes jag av en trevlig sköterska till en korridor dr barn vanligtvis brukar hålla till. Utanför en dörr i korridoren sattes jag att vänta. Sköterskan kom ibland för att uppmuntra mig. Doktorn blir försenad. Han opererar nu. Det kunde jag tycka var klokt och bra. behövde någon opereras skulle han naturligtvis ombesörja det. Så kom doktorn, grönklädd och fin. Själ satt jag uppkrupen på en soffa med mobilen utsträckt mot ett fönster för att försöka få kontakt med omvärlden och så kunna berätta vad som pågick för oroliga anhöriga. Jag hade nu varit försvunnen i många timmar. Jag lyckades vid ett tillfälle få fram en ringsignal, men sedan kopplade allt ner. SMS-budskapen sändes inte Hemsk var sanningen: avskuren från nätet!'
När det verkade som det var min tur, en sköterska hade nämligen stigit in genom dörren till öronläkaren, kom ett par där mannen hade jättelika tussar stickande ut ur näsborrarna. Näsblodet ville inte sluta. Självklart måste han gå före. Sedan blev det min tur. Doktorn förhörde mig kortfattat och tittade i både öron och näsa och betraktade kunnigt röntgenbilderna som lyste på väggen. Inflammation. I bihålorna. Konstaterade han och skrev rappt ut ett recept på ett penicillin som högkostnadsskyddet inte täcker. Recepten är numera imaginära. De finns bara i cyberrymden. Man får inte längre någon gul lapp med grönt tryck att hålla fram vid läkemedelsinköpen. Så snart jag kom ut från akuten kunde jag ringa hem för att ge lugnande besked.
Via apoteket begav jag mig hemåt i natten. Nästan. När jag om ut med min påse till bilen stod där en bekymrad pappa vars barn hade slagit upp en bildörr rakt in i sidan på min (vår) bil. Jag orkade inte bråka. Vi såg ett litet märke och jag låtsades inte se det. Så stark var min hemlängtan.
Egentligen var det bara kväll. Natten skulle dröja något. Men mörkt värre var det. Bilen parkerades i ett parkeringshus sju minuters promenad från hemmet. Därefter spatserade jag skyndsamt men eftertänksamt mot hemmets lugna vrå. Funderande över vad jag egentligen varit med om. Klockan åtta om aftonen låste jag upp hyreslägenhetens ytterdörr. Då hade jag inte ätit eller druckit sedan 11 på förmiddagen då jag drack en kopp kaffe och inmundigade en mindre smörgås.
Den första tabletten i kuren intogs direkt vid hemkomst. Man vill ju gärna bidra till hälsa och läkedom! Bakom mig låg en innehållsrik dag, fylld av personkontakter och väntan. Vänligt och respektfullt bemött blev jag hela dagen. Sjukvården är fylld med trevliga och fina människor, kunde jag konstatera. Jag vet. Jag har erfarenhet. Så hade jag under en enda dag också mött 10 sköterskor och två läkare, tre receptionister och en apotekare. Dessutom hade jag intressant nog talat med en automatisk röst. De har rätt som säger att det är en fördel om man är så stark att man orkar vara sjuk...
