Karmeliternunnornas vardag skymtar fram i Maud Nycanders dokumentärfilm om Marta Cavallin som fått kallelsen att bli nunna. Vad som händer med Marta och hennes familj följer dokumentärfilmaren under 10 års tid. Och det har blivit en film om hur den kristna tron i en svensk katolsk familjs liv kommer till uttryck.

Marta växte upp på landet med många syskon. Föräldrarna var gröna vågare men drivna av sin tro. På gården har de byggt ett eget huskapell. Familjens fromhet blir också Martas. Övertygelsen växer om att hennes väg är nunnans och klostrets – och så får vi följa hennes väg in till karmeliterklostret i Glumslöv, Skåne. Efter fem år får vi återknyta bekantskapen med den unga nunnan och hennes familj. Vi följer familjen och går med dem på födeledagsbesök i klostret.

Hennes mamma hade ingen högre önskan än att barnen skulle bli präster eller gå i kloster. När Marta gör det modern hoppats får vi del av den sorg som också följer. Särskilt hennes yngre bror, för vilken hon varit som en extramamma blir systerns beslut extra svårt. Ingen religion utan offer, filosoferar hennes far och menar att det måste kosta på. Religion och tro är inte bara för ens egen underhållning och tillfredsställelse.

I klostret ägnar man sig åt tystnad, bön och kontemplation. Karmeliterorden är en av de strängaste och mest slutna ordnarna. Bara ett par gånger om dagen bryts tystnaden. Nunnorna avstår från tidningar och TV. Bön för världen är deras livsväg. Det betyder något för oss alla att det finns människor som oavlåtligen ber. De befinner sig långt från kyrkopolitiska trätor och maktkamper, uthålligt ägnar de sig åt sin ordens uppgift. Karmeliterna utmanar genom sitt sätt att leva oss alla, åtminstone till eftertanke. Vad är viktigt i livet? Martas väg kan få gå – men att hon går den fäster uppmärksamhet på att livets mening inte bara står att finna i stinna plånböcker eller i scenernas strålkastarljus.

Karmeliter, Nunna, Katolska kyrkan, Kallelse

Nyhetstorka

Giv oss idag vår dagliga dos. Bönen stiger upp från hem och hus. Vid frukostborden suckas det bakoom kaffe och rostat bröd. Det är orättvist. Vi borde faktiskt komma före andra och slippa sitta här och vänta.

I ett hörn ber man på klingande arabiska. Som om det inte räckte med frustration. Den som ber hörs tydligt. Egentligen är det en gammal låda som talar för sig själv. Vår radio har alltid något att säga. Till och med på främmande språk. I hela mitt liv har jag inte lärt mig mer än en enda fras på arabiska: Salaam aleikum! När jag säger det ler vännerna som kan arabiska och svarar med en enda lång fras med många konsonanter. Det är så frustrerande att inte förstå. I förvirringen råkar jag få ur mig en annan fras jag kan – Christos Anesti (Kristus är uppstånden) – och därtill lyckas jag säga det på grekiska, vilket får mina vänner att stillsamt skaka på huvudet. Vi kommunicerar mer ovanligt än bra!

Under tiden som vi väntar vid frukosten ber muslimerna i radio. Och ändå är det helgdag. Det har blivit lite rörigt med religionen nuförtiden. I Sveriges radio är de flesta religiösa katter grå. De är liksom svåra att skilja åt. Ibland tackar vi Gud för nattens vila med hjälp av en muttrande ateist där i hörnet. Jag försökte att finjustera inställningen – men då hörde jag ännu mer av vad de sa. Och den morgonen påstods att humanisterna, allihop hade tappat tron. Just då insåg jag hur mitt i prick kommentaren var, den som rälingen sa!

Giv oss idag vår dagliga dos. Nu står vi snart inte ut. Vi hämtar fram alla mjölk och filpaket och läser girigt. Vi gräver till och med fram en gammal IKEA-katalog och en Antik och Auktion från 1999. Vänta, nu slår det i brevlådan. Äntligen kommer morgontidningarna! Nu kan dagen börja. Den dagliga dosen av nyheter och kommentarer ska göra mig lugn och redo att möta den nya dagen. Trots eländet och ondskan som strömmar från krig och katastrofer. Långsamt ska jag läsa om allt mellan himmel och jord. Och mellan raderna ska jag också läsa. Vad skriver de inte är ofta mer spännande än det man skriver. Tidningsläsandet har blivit en andra religion. Min bekännelse är att jag är en läsare, en riktig läsare. Ordet betyder allt.

På golvet ligger en nyckel. Någon har passat på att lämna tillbaka en nyckel. En tidig helgdagsmorgon. Just nu när vi smått desperata sitter och väntar. Den dagliga dosen ska ligga där på hallmattan. Men jag stillar mig och tar det som en övning i tålamod och ödmjukhet. En liten stund…innan jag ilsket ringer tidningsdistrubitionen. En telefonsvarare berättar lakoniskt att det är sådan helgdag då inga tidningar ges ut. Välkommen åter! 

Hälsningen är fantastisk. Klagomuren utmanar oss att ringa igen. Men i onödan. Distributionen fungerar som den ska hela veckan. Nästa års fasta ska jag avstå från att läsa tidningen. Det kommer ju en ny nästan varje dag. Och sparar jag några gamla tidningar har jag ju att läsa. De flesta nyheter är ändå förbi och passé innan trycksvärtan torkat.

Andra bloggar om: Morgontidningen, Nyheter, Religionsradion, Religion