Strunt i Aftonbladet

Aftonbladet örfilar inte sällan upp människor. När tidningens reporter Staffan Lindberg behandlar Lars Danielsson dyker denna sjuka upp. Danielsson har sedan Tsunamin fått bära hundhuvudet för brister i den svenska beredskapen inför katastrofer som drabbar svenska medborgare utomlands.

Aftonbladets artikel beskriver Danielssons svårigheter att få nytt jobb inom diplomatin. Nio jobb har han sökt men inte fått. Hans vilja att få utöva sitt yrke, nu senast genom att söka posten som ambassadör i Thailand, blir I Aftonbladet till att ”nu håller även drömmarna om ett lyxliv i utlandet på att gå upp i rök”. Strunt! Uselt, Aftonbladet!

Andra bloggar om: Aftonbladet, Lars Danielsson, Tsunamin

Granskat uppdrag

Janne Josefsson sågad och hyllad. Omdebatterad bl a i Expressen och omstridd. Av tisdagens debatt i Uppdrag Granskning från Vetlanda lärde jag mig ett och annat om Janne Josefsson. Det var inte uppmuntrande.

Janne Josefsson respekterar inte sekretesslagarna. Kom loss och berätta nu, uppmanade han flera som inte ville gå in på detaljer i ärendet. Med andra ord: bryt sekretessen. Han uttryckte det på fler sätt. Vi har för stor respekt för sekretessen och borde bryta den, sa han.

Flera gånger vände Jannes Josefsson ryggen mot dem vars åsikter han inte gillade. Kroppsspråket är avslöjande. Hans beteende förstod jag som: Dig vill jag inte lyssna till. Du säger inte det jag vill höra. Du förtjänar vare sig min respekt eller uppmärksamhet.

Det kändes som att Janne Josefsson ville vara enmanstribunal. Tvinga fram synpunkter och förkasta dem, verkar vara den enväldiges modell. Samhällets normala ordning att reda ut misstag och ta tag i brister har han inte mycket till övers för. Det är i hans program som saker ska sägas och redas ut – och den som inte vill eller kan riskerar att häcklas eller behandlas illa.

Lotta Gröning i Aftonbladet menar att det hela handlar om att ett system brakat samman. Så kan man förstås välja att se det. Ett annat och lika berättigat synsätt är att det handlar om svåra avvägningsfrågor där olika värden och värderingar kolliderar. Att då göra enkla och entydiga val är alltid så mycket lättare i efterhand. Men inte ens då är det fullt lika entydigt som Uppdrag Granskning vill göra det till.

Stilenligt avslutades programmet med en örfil till de ansvariga med unisont nejrop. De ansvariga i Vetlanda fick inte godkänt. De försökte försiktigt att försvara beprövad ordning för hur man ska hantera den här typen av frågor. Att publiken inte tyckte sig ha fått svar berodde enbart på att de svar som gavs inte gillades. Kvar finns en gammal fråga – helgar Uppdrag Gransknings ändamål medlen?

Andra bloggar om: Uppdrag Granskning, Vetlanda, Lotta Gröning, Janne Josefsson, Journalistik, Sekretess, Kroppsspråk

Vid dagens slut

Så går en dag än från vår tid Och kommer icke mer,

Och än en natt med Herrens frid Till jorden sänkes ner.

Med framsträckta händer formade som en skål fångar jag

en sommar vattnet från pumpen och dricker mig otörstig.

Så tar jag om söndagen emot välsignelsen. Med kupade

händer. På samma vis överlämnar jag den gångna dagen.

Mina händer. Till synes tomma, tömda. Det som varit

lyckas jag inte hålla kvar. Kan inte fånga det. Nu lämnar jag

det som varit. Återlämnar det. Och väntar frid.

Andra bloggar om: Frid, Välsignelse, Kupade händer, Religion

Nyhetstorka

Giv oss idag vår dagliga dos. Bönen stiger upp från hem och hus. Vid frukostborden suckas det bakoom kaffe och rostat bröd. Det är orättvist. Vi borde faktiskt komma före andra och slippa sitta här och vänta.

I ett hörn ber man på klingande arabiska. Som om det inte räckte med frustration. Den som ber hörs tydligt. Egentligen är det en gammal låda som talar för sig själv. Vår radio har alltid något att säga. Till och med på främmande språk. I hela mitt liv har jag inte lärt mig mer än en enda fras på arabiska: Salaam aleikum! När jag säger det ler vännerna som kan arabiska och svarar med en enda lång fras med många konsonanter. Det är så frustrerande att inte förstå. I förvirringen råkar jag få ur mig en annan fras jag kan – Christos Anesti (Kristus är uppstånden) – och därtill lyckas jag säga det på grekiska, vilket får mina vänner att stillsamt skaka på huvudet. Vi kommunicerar mer ovanligt än bra!

Under tiden som vi väntar vid frukosten ber muslimerna i radio. Och ändå är det helgdag. Det har blivit lite rörigt med religionen nuförtiden. I Sveriges radio är de flesta religiösa katter grå. De är liksom svåra att skilja åt. Ibland tackar vi Gud för nattens vila med hjälp av en muttrande ateist där i hörnet. Jag försökte att finjustera inställningen – men då hörde jag ännu mer av vad de sa. Och den morgonen påstods att humanisterna, allihop hade tappat tron. Just då insåg jag hur mitt i prick kommentaren var, den som rälingen sa!

Giv oss idag vår dagliga dos. Nu står vi snart inte ut. Vi hämtar fram alla mjölk och filpaket och läser girigt. Vi gräver till och med fram en gammal IKEA-katalog och en Antik och Auktion från 1999. Vänta, nu slår det i brevlådan. Äntligen kommer morgontidningarna! Nu kan dagen börja. Den dagliga dosen av nyheter och kommentarer ska göra mig lugn och redo att möta den nya dagen. Trots eländet och ondskan som strömmar från krig och katastrofer. Långsamt ska jag läsa om allt mellan himmel och jord. Och mellan raderna ska jag också läsa. Vad skriver de inte är ofta mer spännande än det man skriver. Tidningsläsandet har blivit en andra religion. Min bekännelse är att jag är en läsare, en riktig läsare. Ordet betyder allt.

På golvet ligger en nyckel. Någon har passat på att lämna tillbaka en nyckel. En tidig helgdagsmorgon. Just nu när vi smått desperata sitter och väntar. Den dagliga dosen ska ligga där på hallmattan. Men jag stillar mig och tar det som en övning i tålamod och ödmjukhet. En liten stund…innan jag ilsket ringer tidningsdistrubitionen. En telefonsvarare berättar lakoniskt att det är sådan helgdag då inga tidningar ges ut. Välkommen åter! 

Hälsningen är fantastisk. Klagomuren utmanar oss att ringa igen. Men i onödan. Distributionen fungerar som den ska hela veckan. Nästa års fasta ska jag avstå från att läsa tidningen. Det kommer ju en ny nästan varje dag. Och sparar jag några gamla tidningar har jag ju att läsa. De flesta nyheter är ändå förbi och passé innan trycksvärtan torkat.

Andra bloggar om: Morgontidningen, Nyheter, Religionsradion, Religion

Erik Fichtelius dokumentär om avsuttne Göran Persson väcker andarna. Särskilt som Göran Persson uttalar sig frankt och fränt om tidigare kollegor och motståndare. SvD menar att dokumentären är intressant. Ledarsidan tycker inte att Fichtelius, som många misstänkt, tappat perspektivet. Han har inte framställt Persson i förskönande dager.

Tidningen avslutar sin huvudledare 20/3 med att det ”är intressant både för dem som intresserar sig för Sveriges moderna historia, och för dem som bara vill se en tidigare statsminister bete sig illa mot andra människor”.

De har alldeles rätt i att det är intressant. Deras iakttagelse om Göran Perssons beteende mot andra stämmer i det första programmet vad gäller de elaka och nedsättande omdömen han strödde omkring sig om Mona Sahlin, Erik Åsbrink och Carl Bildt. Det lät illa och förstärkte bilden av Persson som osympatisk makthavare.

Som vanligt är den som förfogar över spaltutrymmet suverän och kan upprätthålla illusionen att ett dåligt beteende främst skulle gälla Göran Persson. Man kan säga att Persson utmärkte sig för synnerligen dåligt omdöme. Mest för att han talade illa om andra men i nästan lika hög grad för att han gav offentlighet åt det plumpa. Han kunde ha låtit bli vissa omdömen utan risk för att ha blivit slätstruken eller menlös.

Persson är väl mera mänsklig än vi vill veta av när han talar nedsättande om andra. De vänligheter som yttras på en ledarredaktion som till exempel Svenska Dagbladets ville man en dag som denna få lyssna till. För att inte tala om de kärleksfulla omdömen kyrkans folk strör omkring sig i icke dokumentärfilmade sammanhang. Och vid en middag hos Carl Bildt kanske inte alltid de politiska motståndarna beskrivs med vänlighet och värme. Och själv har jag... Det är alls ingen ursäkt - men stämmer åtminstone mig till någon liten eftertanke.

Kyrkan beskylls ofta för att utpeka och fördöma människors svagheter. Hyckleri kallar man handlingen att fördöma synden och se den hos andra men samtidigt tillåta sig själv stora friheter. Molières Tartuffe har illustrerat beteendet. Idag är den kyrkliga dubbelmoralen mindre vanligt förekommande - kanske för att mer går an, men också för att det rakryggade, öppenhet och rätlinjighet blivit allt viktigare för trovärdigheten. Fortfarande är det lättare att ha ideal än att leva efter dem.

Visst kan vi stämma in i kören, i refrängen om Persson (eller någon annan dagens syndabock) som elak översittare, men varje ton klingar inte alltigenom ren. Jag har genom plågsam erfarenhet lärt mig att det utpekande fingret lätt kroknat. Det jag såg hos andra fanns hos mig. Så glädjen i att se Persson bete sig illa rymmer inte så få stänk av vemod.

Andra bloggar om: Göran Persson, Erik Fichtelius, Carl Bildt, Tartuffe, Hyckleri, Svenska Dagbladet, Svenska kyrkan