Att göra det man har lust till

I morgonmässan i morse läste jag än en gång söndagens evangelium. I söndags blev ingången att visas bort, att bli avvisad eller att bli innesluten och välkomnad. Men den korta texten har många fler ingångar. En sådan är lust. Att göra vad man vill.

Vi gör helst bara det vi har lust till. Förr gick man i kyrkan för att man skulle, det hörde till. Idag går man nästan enbart när man har lust. Och lusten är en nyckfull kompanjon. Den tävlar hela tiden. Om vi bara gör det vi har lust till då blir inte allt det gjort som behöver göras. Lusten är nyckfull och trolös eftersom den söker sig mot nöje och underhållande sysselsättningar.

Till och med mitt skrivbord bär märken efter lust. Den lust jag icke har. Därför skulle jag inte så sällan behöva ha arkeologiska kunskaper i sökandet efter dokument i de travar, högar och berg av böcker som landat där. För tillfället trodde de - men när lusten saknas blir inte allt sorterat och ordnat som skulle må väl av det. När jag till slut röjer skrivbordet gör jag det mer av tvång - det måste helt enkelt göras.

Om lusten skulle styra blev inte allt det nödvändiga men arbetskrävande och motiga arbetet utfört. Kanske är det luststyrda arbetet en följd av välfärden? Nu har vi råd att ha lust. För 50 och 100 år sedan var det nödvändigheten som fick styra. Man gjorde det man skulle för att överleva. Inte för att man hade lust. Men i sina bästa stunder kunde även det slitsamma och krävande, det tunga, vara lustfyllt.

Inte ens Jesus kunde göra det han hade lust till. I texten (Joh 6:37-40) står det tydligt att: Ty jag har inte kommit ned från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig.

Det finns sådant som vi behöver göra för att det är bra och gott - inte nödvändigtvis för att det är roligt, trevligt eller underhållande. Allt arbete i kyrkans sammanhang är inte lustfyllt och glädjesprudlande. Hårt slit och mycket nödvändighet finns där också. Hur skulle det gå med rättvisa och människovärde om ingen vill ta obehag och strid? Om ingen var beredd att göra Guds vilja?

Kan människans vilja övas upp så att den mera sammanfaller med Guds? Eller är det så att vår vilja måste böja sig inför och under det som är Guds vilja? Jag vet människor som förfasar sig över detta att böja sig inför Gud, de uppfattar det som en förnedrande underkastelse. Men om detta att Guds vilja får styra mig mer åstadkommer att det goda i världen ökar - då är ju detta att stå i Guds tjänst (!) något utmärkt. Förresten, vem skulle inte ha lust att bidra till att det goda i världen ökar?

Psalm 175:1 har något på hjärtat

Den signade dag som vi nu här ser från himmelen ned till oss komma

Tänk att av nåd få ta emot just den här nya dagen, där timmar och minuter
bär stråk av helighet, där tiden själv hyser välsignelse i fållen

den lyser så blid med allt klarare sken, oss alla till glädje och fromma

Dagen är inte bara en kuliss mot vilken vi spelar våra roller, en temporal bakgrund,
utan den nya dagen bär själv genom sitt ljus mening och syfte

Må Herren den högste oss alla i dag för synder och sorger bevara.

Denna dag har riktning mot det goda, den som vågar tro så hoppas på Guds beskydd och omsorger.

Andra bloggar om: Psalm, Ny dag, Timmar, Herren, Ljus, Himmelen

Vid dagens slut

Så går en dag än från vår tid Och kommer icke mer,

Och än en natt med Herrens frid Till jorden sänkes ner.

Med framsträckta händer formade som en skål fångar jag

en sommar vattnet från pumpen och dricker mig otörstig.

Så tar jag om söndagen emot välsignelsen. Med kupade

händer. På samma vis överlämnar jag den gångna dagen.

Mina händer. Till synes tomma, tömda. Det som varit

lyckas jag inte hålla kvar. Kan inte fånga det. Nu lämnar jag

det som varit. Återlämnar det. Och väntar frid.

Andra bloggar om: Frid, Välsignelse, Kupade händer, Religion

Jesus tas ned från korset /13 stationen/

Se korsets trä! Där på korset hänger han. Vår Herre och mästare. Jesus från Nasaret. Judarnas konung. Vår vän. Död.

De korsfästa får sina benpipor krossade. För att påskynda döden. Men Jesus som redan är död får ett spjut stucket i sidan. Och då kom det blod och vatten. Detaljerat och makabert skriver Johannes i sitt evangelium. Det är som en reporters skildring av en massaker. Som en sammafattning av vad som händer i världen. För att vi ska se omvärlden och förstå den genom det som hände på Golgata.

Här är hans kropp och blod. Jesus är död. Han har sagt att det är fullbordat, han har böjt sitt huvud och han har överlämnat sin ande. Här är hans kropp och blod. Men han, är han också här, är han närvarande? När han tas ned från korset har han då redan stigit ned i dödsriket? Och vi undrar var dödsriket är beläget, men vet att det ligger tätt intill, vägg i vägg med våra liv.

Jesus läggs i graven /14 stationen/

De tar hand om Jesus. Med oljor och svepning och örter. Med händer som genom beröringen talar om hur vi behöver varandra. När vi tar hand om våra döda är det yttersta beviset på att vi människor hör samman i familjer och släkter, i folkgrupper och nationer, i en enda mänsklighet.

Vi tar hand om våra döda och ger dem ett rum för vila. Sov i ro, viskar vi. Vila i frid. Älskade vän, farväl, sov gott! Döden ser ut som sömn och vi hoppas på att döden likt sömnen ska ta slut. Vi hoppas det uppvaknande som ska återge oss varandras närhet. Att det definitiva förvandlas till en tillfällig frånvaro som kan göras till ny närvaro.

Jesus får också en grav. Alla som tagit farväl av en anhörig vid en begravning, i kyrkan eller vid en grav, vet att en del av oss själva också dog och begravdes. Inget blir sig någonsin mer likt. Aldrig mer, ropar det i oss. När Jesus läggs i graven begravs också vi med honom. Men här kan det väl inte vara slut? Vid graven...

Andra bloggar om: Korsandakt, Korsfästelse, Jesus, Begravning, Döden, Golgata, Påsk

Jesus spikas på korset /11 stationen/

När hammarslagen driver in spikarna och repen surrar fast de korsfästa har alla glömt. De har glömt undervisningen: allt vad ni vill att människorna skall göra… Men som så ofta är hatet delegerat. De som vill åt Jesus behöver inte göra det smutsiga hantverket. Fotfolket verkställer det andra tänkt ut.

Den som fästs vid korset vet vad som väntar. Ett utdraget döende, fyllt av lidande. Överallt har människor utvecklat raffinerade sätt att tortera och plåga sina motståndare. Världshistoriens brännpunkt den våldsbenägna människan som plågar en medmänniska till döds. Paul Claudel skriver i Korsets väg (proprius, 1983): Du är fast, Herre, du kan inte komma undan. Du är spikad vid korset genom händer och fötter. Vad sökte jag i himlen tillsammans med kättare och galningar? Den Gud är mig nog som ryms mellan fyra spikar.

I honom spikas människors tilltro och förhoppningar fast. Där naglas hoppet fast, modet, framtidstron, drömmarna och visionerna. Kärlek och medmänsklighet korsfästs. Snart ska korset resas med vittnesbördet om totalt nederlag för Jesus.

Jesus dör på korset /12 stationen/

Maria och Johannes har vågat sig fram. Och andra har hånat Jesus. Av alla Jesu ord om hur livet och tron ska levas blev det ett kors. Åskådarna tystnar. De som älskar Jesus på avstånd är där. De som stått Jesus nära har lämnat honom. Det är som om Gud själv tiger. Guds tystnad ekar. Varför denna övergivelse, detta utelämnande?

När Jesus dör våndas hela skapelsen. Sorg, mörker, jordbävning. Förlåten rämnar och skiljelinjen mellan det allra heligaste, allt heligt och profant, är genombrutet. Döden är här och allt blir tyst och stilla. Tiden stannar. Det är påsk.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Via Dolorosa, Jesus, Paul Claudel, Påsk

Veronica torkar Jesu ansikte /6 stationen/

De har bestämt sig för att knäcka Jesus. Eftersom det är deras mål förstår man inte varför han tillåts få så mycket stöd och hjälp av andra. Veronica är en person som går utöver det vanliga, Hon tänker inte på vad hon utsätter sig själv för. Jesus som har det svårt går före. Soldater och ockupanter får säga och göra vad det vill – han Jesus behöver hennes omtanke. Med sin duk torkar hon hans blodiga panna, sveper hans svettiga ansikte med sin omsorg.

Kan det vara Veronicas duk som tar ett avtryck av hans anlete, som avbildar mästarens ansikte? Som sparar honom för evigt. Tänk om vi hade Veronicas starka vilja att värna och omhulda. Hon som ger skydd och stöd på bekostnad av sin egen säkerhet får många av oss att skämmas över vår egen feghet.

Jesus faller andra gången /7 stationen/

En gång är ingen gång, Två gånger är utmattning och vacklande styrka. Att de tvingar Jesus att med alla andra dömda bära sitt kors är bara för att knäcka deras motstånd. de ska bli så trötta och så utmattade att själva korsfästelsen ska verka lockande, bli en befrielse från bördan. Att förtryckare vet vad de gör vittnar detta andra fall om. Han mäktar snart inte mer. Benen viker sig. Här börjar jan ge upp. Gränsen är nästan nådd. Samma gräns har många i sina till synes triviala vardagsliv tvingats passera. Pressen har blivit för svår, trycket för hårt och så viker deras ben, deras ork sig.

Utmattningsdepressionen sätter sig i muskler, i armar eller ben. Något ger vika. När vi brister har han redan brustit för att vi inte ska stå utelämnade. Var finns Veronica eller Simon nu? Vem står vid hans sida?

Jesus talar till Jerusalems kvinnor /8 stationen/

Några har följt med längs vägen. Kvinnor, tålmodiga och uthålliga kvinnor har gjort honom sällskap. Ingen ska behöva gå denna väg alldeles ensam. De slår sig för bröstet och klagar högljutt. I Lukas 23:27 hör vi deras rop. Jesus talar till dem och får dem att tänka på sin egen utsatthet. Gråt över er själva och era barn, säger han. Hur ofta har inte de verkligt utsatta haft mer medlidande med andra än vad de som välgången vaggat haft kraft till?

Utsattheten föder medkänsla och insikt. De delade villkoren öppnar för en delad medvetenhet. De vet något om livet som andra inte har en aning om. Vi byter kanal när det blir för påträngande.

Jesus faller för tredje gången /9stationen/

Tredje gången gillt säger vi. När något hänt tre gånger kan vi inte längre blunda för faktum. Förnekelsens tretal. Förtroendefrågans trefaldighet: Älskar du mig mer än de andra? Den gudomliga fullheten. Tre. Sanningen är att Jesus inte klarar detta längre. Korset är för tungt och hans ork är slut och förbrukad. Vi förstår inte att han kommer på fötter igen. Men det är nu korsfästelsen verkar vara det mindre onda. Vad som helst, bara inte detta. Att han alls kan stå är obegripligt, att han kan bära och röra sig längs vägen ofattbart. Men där ligger Golgata i väntan på hans ankomst.

Jesus berövas sina kläder /10 stationen/

Urgamla texter har skrivit manus för det som nu händer. Psaltaren 22 har blivit till dramaturgi och manus. Nu stjäl de hans kläder. Berövar honom det som skyler. Tar ifrån honom hans värdighet för att knäcka det brutna strået. Det lilla uns av värdighet som funnits kvar hos Jesus tramps ner i tärningsspel om hans tillhörigheter. Allt tar man. Inget har han. Men en värdighet från tidernas begynnelse kan nu anas. Den som förnedras tillräckligt blir förmer än sina vedersakare. Visar sig som mer högtstående, har större rätt till respekt.

När Leonardo Boff i Way of the Cross Way of Justice skriver om denna station kan han se hur Jesus än idag berövas sina kläder, hur han berövas sin yttersta värdighet när någon tvingas se på hur anhöriga våldtas, torteras, kränks eller arkebuseras. I sina bröder och systrar kläs han av och förnedras. Genom dem ber han till Fadern att hans rike måtte komma där tårar eller död inte mer ska finnas.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Veronica, Jesus, Via Dolorosa, Leonardo Boff,

Simon från Cyrene hjälper Jesus bära korset /5 stationen/
Vandringsfolket kallade man oss. Vi som såg livet som en väg. Den gick inte lika rak som de spikar man fäste vår mästare vid korset med. Den slingrade i medgång och motgång och gick upp i glädje och ner i sorg. Vid vår sida gick han som tagit de tyngsta stegen. Han tog slagen som var riktade mot oss, han bar vår börda.

Men med sin lidandevandring väckte han oss och gav oss medlidandets gåva. Ur hans nöd växte kärlek fram. Och någon försökte hjälpa honom bära, någon ville lindra hans prövning… Simon stiger fram trots risk och hot. Han vill lindra bördan, han vill bära med Jesus.

Idag får vi gå vid sidan om Jesus, bara några steg på hans Via Dolorosa och likt Simon räcka fram våra händer som för att lätta trycket på Jesu axlar. Sätt axeln till, lätta på bördan.

Lär oss gå med varandra
Dela bördorna med varandra
Hjälpa varandra bära

Tack för människor
som finns till hands för att lindra
läka, trösta och hela
Deras insats prisar Jesus
det är som om de med Simon
vill lätta hans börda
stå vid hans sida
när han bär vår skuld
på sin rygg
våra liv
i sina sargade händer

Jesus faller första gången /3 stationen/
Att ramla omkull, att snubbla och falla när man bär något är otäckt. Det är då man skadar sig, det går inte att ta emot sig som man brukar. Jesus visste vad som väntade men instinkten är stark. Han försökte säkert hejda fallet och ta emot sig. Inte ens inför döden är kroppen beredd att utan försvar tillåta skador.

Jesus faller, liksom vi. Vi faller för att vi felar. Jesus för att han gör det rätta. Kan inte någon hjälpa honom upp…

Jesus möter sin moder /4 stationen/
I Jerusalem finns en the 4th Station T-shirt Shop. När Jesus vandrade vägen stod hans moder Maria kanske just där man idag säljer T-shirts. Kommersen blandas med starka känslor. Israeliska mödrar, Palestinska mödrar eller Argentinska mödrar delar erfarenhet med miljoner andra. Närvarande är alla mödrars förtvivlan över barn som far illa, som går mot undergång och fördärv, som plågas och pinas, som döden väntar på. Maria representerar dem.

Alla galna mödrars tysta protest skriar mot himlen. Varför? Kan ingen stoppa detta! Maria ser Jesus och deras blickar möts. Kärlek och förtvivlan utbyts. Med ett ögonkast säger de allt. Ögats blick bär långt bortom orden. Hon ser sin son. Sonen ser sin mor. Mer hinner de inte ty döden väntar otåligt.

Jesus tar korset på sig /station 2/

Hantverkarna har gjort sitt. Korset, ett bland många de tillverkat, blir hans. Han tar sitt kors på sig, lyfter upp det. Kosuke Koyamas bok Det svårhanterliga korset (Verbum, 1983) hette på engelska: No handle on the cross. Han skrev att Jesus inte bär sitt kors som en affärsman bär sin portfölj. En portfölj eller en lunchbox har ett handtag. Handtaget står för kontroll och lätthet. Så önskar många att det vore. Enkelt och bekvämt.

Det Jesus erbjuder är inte glättighet och eufori, han visar oss ett obekvämt, svårhanterligt och tungt kors. Diaboliskt i sin tyngd, han bär död på sina axlar, det otympliga korsverktyget som saknar handtag och som snart ska ta hans liv. Han bär sin börda, den blir hans död.

Hur vi än vill undkomma måste också vi bära döden på våra axlar. Ingen trevlighetslängtan i världen kan sudda ut att livet slutar i död. Att promenera i Jesu fotspår bärande på någon accessoar med handtag är inte vad livet som kristen går ut på.

Ibland är vägen lättgånget enkel och vi har inget att bära, just då slipper vi den andra milen – men korsets otymplighet och tyngd kommer även till oss för att vi ska få lyfta och bära. När det händer vet vi att han tar korset på sig.

Vi dröjer och undrar: måste det vara så svårt, så tungt?

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Jesus, Korset, Liv och död

Korsvägsandakter – hur många vet vad det är? Internationellt, till exempel i katolsk tradition, har man sett värdet i att vandra lidandets väg med Jesus. Allt fler märker att dramat kan hjälpa oss inte bara att komma nära trons Jesus utan också att komma till tals med och förstå något av det obegripliga i våra liv. Längs via Dolorosa på väg till Golgata finns stationerna. Och i många kyrkor nu i Stilla veckan, i passionstiden vandrar kristna samma väg i meditation och andakt, i bön, psalm och bibeltext.

Vad kan en vandring med Jesus i hans lidande ge en modern nutidsmänniska? I förväg vet man knappast. När jag fick besöka födelsekyrkan i Betlehem eller gå längs Via Dolorosa blev stegen mättade av mening och laddade med känslor. En upplevelse släkt med den som varje besökare vid en historiskt betydelsefull plats kan känna igen. Tankarna i sådana situationer har inte bara handlat om den egna närvaron där på platsen - utan gällt skeendet då för länge sedan och märkligt nog fick det liv på nytt, blev som samtida.

Korsvägsvandringen berör mig som individ, men rör samtidigt oss i församlingen som gemenskap. De olika rollerna öppnar perspektiven, se där deltar vi, jag blir en medlevande. Än är jag åskådare, än agerande. Än sköljs vi förundrade med och än frågar vi vad den aktuella handlingen betyder. Hur tänker man när oskulden görs skyldig? Varför döma en person som är utan skuld?

Jesus döms till döden. /Första stationen/

Pilatus tvättar sin händer. Tvår dem. Som gnuggade han bort all skuld. Det som händer här vill Pilatus inte ta del i. Inte ens den mäktige Pilatus lyckas hejda förloppet. Hans handfat har många skaffat sig. En förträfflig liten ceremoni för att markera sin oskuld. Men så ofta när vi tvättar våra händer i oskuldens bunke öppnar sig klyftan mellan det vi gör och det vi är. Alltför ofta är bedyrandet av oskuld en yttre gest. I det inre fäster skuld och skam, i våra hjärtan bygger den bo.

Tänk så många som kunde göra något men som avstod och teg. Som vi ofta gör. Vi står vid sidan om och ser på och tänker att inget kan hejda det som sker. Varför ställa sig i vägen, varför riskera att bli manglad och överkörd. De som kämpar blir övergivna i sin strid. Till och med när striden berör oss ser vi förvånade på. Om vi inte vänder oss bort. Låtsas som om det regnar. Det finns sjöfåglar, har jag hört sägas, som fortsätter simma som om ingen fara är å färde när rovfågeln cirklar ovanför.

Hans vänner finns inte där. De har sina bestyr, de har blivit upptagna med annat. När Jesus döms står han ensam. Gud verkar redan ha övergivit honom. Den upplevelsen är samtidens och ibland också vår. Den Gud vi tvivlar på befäster vår tro och överger oss. Men känslan är en orkeslös följeslagare och en ständig svikare. Upplevelsen bedrar oss. Efteråt inser vi det vi då inte kunde fatta – då i övergivenhetens ögonblick bars vi.

Nu döms Jesus och vi har med det att göra. Allt det som varit och det som kommer har en brännpunkt i denna dom. Min brist, mina felsteg är det som prövas när Jesus döms. Se människan. Över Jesus faller domen som är vår.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Via Dolorosa, Jesus, Pilatus, Skuld,

Bön och betraktelse inför den nya dagen. Välter fötterna över sängkanten. Sänder himmelens och jordens Gud en tacksamhetens tanke för att en ny dag är inne. Lämnar gårdagen och ser framåt.

Andra dagar slår jag direkt huvudet i det som borde ligga bakom mig. Som en fånge en gång formulerade det – han hade ständigt sitt förflutna framför sig. Att bindas av det man gått igenom är något annat än att lära av det, att växa genom det, att låta det ge motivation till att gå vidare ibland med helt andra förhållningssätt.

Dagarna då det förgångna ockuperat mig - då får jag oftast hjälp att finna vägen. Jag söker Gud genom att gå utanför mig själv (ibland till djupet av min själ) och märker hur jag får stöd i det jag inte orkar eller förmår.

Magi är det inte. Men genom att öppna mig för perspektiv jag inte själv helt förfogar över – av tilltro och hopp – slipper jag ständigt bära det som kan värka och skava. Till och med mina misslyckanden kan jag låta ligga inför den nya dagen.

Käre Gud, jag har så mycket att göra. Jag räcker inte till för det. Lär mig att skilja mellan viktigt och oviktigt. Ge mig den lugna kraft jag behöver för att gå upp i min gärning. Då blir varje ögonblick välsignat. Hjälp mig att vila i dig, att avspänt och förtroendefullt vila vid dina löften. Ge mig samvetets vila, i vissheten om mina synders förlåtelse. Ge mig tankens vila, i vissheten om att det dock är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila, i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek i Kristus Jesus. (Bön av B G Hallqvist, G Eklin)

Morgonbön, Hopp