Några reaktioner har infunnit sig på artikeln om partipolitiken i Svenska
kyrkan. Johan Blix genmäler på sin blogg/hemsida. Jag har väntat att svara på
hans artikel/genmäle då jag trott att texten nog skulle dyka upp i Kyrkans
tidning. Nu väntar jag inte längre utan svarar här.
I sin inledning medger Johan att politiska partier inte bör registreras som
nomineringsgrupper i Svenska kyrkan! Där är vi alltså sams med varandra. Värt
att notera! Problemet som Johan ser med partierna är att icke kyrkotillhöriga
kan påverka ”partiets kyrkopolitik”. Hur ska någon kunna förhindra eller
”eliminera” att partirepresentanter i kyrkan påverkas av sina partikamrater
eller av sitt partis politiskt ansvariga ledning? Ett partis arbete och
existens går ju ut på att framträda konsekvent och sammanhållet oavsett
kyrkotillhörighet. Exemplen på partiledningars aktiva intresse för kyrkan och
kyrkopolitiken är bedövande många.
Johan Blix gör en poäng av de många nomineringsgrupperna men undviker
nogsamt och medvetet att säga något om de politiska partiernas dominerande
ställning. De ska liksom drunkna i mångfalden. De som är någorlunda insatta och
som har kastat ett öga på beslutsförsamlingarnas sammansättning vet att
mångfalden är synnerligen begränsad. Partipolitiken lägger fortfarande sin
tunga hand över kyrkans liv.
Resonemanget som Johan antyder om att alla de förtroendevalda är en
omistlig del av Svenska kyrkans identitet låter anslående. Vad betyder det? Att
förtroendevalda oavsett politisk eller annan nomineringsgruppstillhörighet är
omistliga för kyrkans identitet? Jag tror för min del att kyrkans identitet är
en annan, nämligen att vara en sammanslutning kring Herren Jesus Kristus där
ordet förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas människor till tro och
salighet. Att det finns människor som vill ta på sig ansvar i den gemenskapen
är självklart. Hur de väljs och vad de representerar är därför en viktig fråga.
Min grundhållning är att sekulära politiska partier är skapade för att
organisera ett samhälle och inte för att styra ett av åtskilliga trossamfund.
Axiomatiskt slår Johan fast att kyrkan själv inte kan få ihop
”beslutskompetenta styrorgan”. Hur vet han det? Johan Blix förutsätter att det
är omöjligt, som om de flesta av världens kyrkor, som har andra system för att
utse förtroendevalda, inte klarar att kompetent leda och styra sina samfund.
Men han kanske tänker att Svenska kyrkan är så decimerad och ihopsjunken att
det inte finns folk tillräckligt som vill gå i gudstjänst och dessutom ta
uppgifter i kyrkans organisation. Det framstår som om detta att klara
organisationen och besätta platser i beslutsförsamlingar är viktigast av allt.
Men om kostymen är för stor syr man väl in den? Har man en apparat man inte kan
hantera så organiserar man om.
Problemet idag är att församlingsnivån på många håll berövats sitt
rättmätiga inflytande över kyrkans arbete och liv! Makten har flyttats uppåt i
organisationen. Nästan som om apparaten går före andra uppgifter och rent av
blir överordnat kyrkans missionerande kallelse.
Svenska kyrkan framstår i Johans artikel som en organisation som inte kan
överleva utan att rekrytera folk från andra sammanhang! Pudelns kärna är varför
just politiska partier skulle vara mest lämpade att tillhandahålla valbara
människor till en profilerad kyrka där tro, bekännelse och lära ger kyrkan
identitet! Här uteblir ett rimligt svar, som så ofta annars, när frågan berörs.
Systemet med politiska val till kyrkofullmäktige infördes i kyrkan av
politiker mot kyrkans uttalade vilja. Sven Thidevall skriver om den
förändringen i avhandlingen Folkkyrkan, vision och verklighet och i Kampen om
folkkyrkan. Han skriver bl a att En
omedelbar effekt av den nya församlingsstyrelselagen blev därför att
kyrkofullmäktigeförsamlingarna kom att tillsättas på ett sätt som stred mot vad
den kyrkliga opinionen hade önskat. Den politiska scenens aktiva blev de som
fattade beslut om vilka namn som skulle finnas med på respektive valsedel.
Därigenom infördes i praktiken ett inofficiellt valbarhetskriterium: Medlemskap
i ett politiskt parti. Nu när fullmäktige var infört och partierna hade
engagerat sig i kyrkovalet, uppstod ett behov av kyrkopolitiska riktlinjer på
partiväsendets grund. Detta behov hade inte funnits tidigare.
Johan Blix undrar slutligen vem som skulle kunna erbjuda modellen till
andra kyrkor. Förespråkarna för att politiska partier ska styra i en kyrka kan
naturligtvis erbjuda sig och sina partier att hjälpa andra kyrkor och
trossamfund att leda deras organisationer om systemet nu är så förträffligt.
Att endast en kyrka, bland andra lika från staten fristående kyrkor, ska ha
sekulära partier i ledningen verkar omotiverat och egendomligt. Man kunde ha
hoppats att de tre politiska partierna, S, SD och C, som envist håller kvar en
förlegad modell skulle ha modet att tänka om.
Till sist en notering om debattvillkoren i Svenska kyrkan. Johan har snyggt
nog låtit bli, men flera andra har vid genmälen på min artikel (t ex i Kyrkanstidnings nätupplaga) medvetet förvanskat mina åsikter till att bli
antidemokratiska, underkännande av människor med politiska åsikter och
förespråka att kyrkan bara ska styras av präster och anställda. Jag kan inte
längre ursäkta sådant beteende med att man läst, men inte förstått. Nej snarare
skapar somliga sig en grotesk fiendebild som man sedan tar avstånd ifrån. En
sådan brist på hederlig argumentation och medvetna förvrängningar därtill just
från partiföreträdare inom kyrkan avskräcker!
