Det var en gång en tro. Den lämnades i fred för att den skulle få sköta sig själv. I början ville den mest vara ute i naturen och sola sig. Och den tyckte att den var en privatsak som inte andra hade att göra med. Men tiden gick och den här tron började känna sig ensam. Det hände inte mycket med den och den fick svårt att växa. Den blev liksom inte mer än den varit från början. Och redan då var den ofta riktigt barnslig.
Inte för att det är något fel på att vara barnslig. Men när människan som tron bodde i växte i kunskap och mognade känslomässigt så blev det mer plats för tron men allt färre uppgifter. Där fanns inte valv bortom valv utan tomrum bakom tomrum. Eftersom tron inte fick näring och stimulans blev den som en trött gammal krukväxt. Den längtade efter vatten men fick mest småskvättar eller ingenting alls. Tron som var lik en förtvinande växt försökte inhalera luftfuktigheten när det regnade ute – och hur lätt är det inomhus?
Så där satt den lilla tron instängd, isolerad och obrukad. Den fick visserligen följa med på en och annan tur i naturen och då blev den alldeles häftigt upplyft och gnolade fromt på Här är gudagott att vara. Just då kändes det helbra – men väl hemma blev det magert. Tron försökte alltmer desperat få i sig allt som gick, ett bibelcitat i en roman, en dikt vid tolvslaget, en morgonandakt av en muslim och ibland en symfoni av Mozart. Men mest blev det magert torrfoder och snabb skräpmat.
Heja Djurgården, pep den osäkert ibland. Men eftersom personen som bar den lilla tron var örebroare blev det mera högljutt när den dristade sig att ropa:Heja ÖSK! Men som trosobjekt var inte sportklubben heller särskilt bra. Tvivlet gnagde ständigt. Oron fick till och med den lilla tron att krympa...
Men tron svällde efterhand i omfång genom den egendomliga kosthållningen, däremot inte i mognad och insikt. Den började se sig själv som ett centrum för kunskap. Här var det vetenskap och sanning, kunde den utbrista mitt i natten och så skrattade den högt över sin finurliga överlevnadsstrategi. Den gjorde om gamla slagdängor och sjöng för full hals. Då slapp den höra sina inre frågor: varför är jag här, finns det en mening, finns det en himmel, är Guds rike här någonstans?
Jag tror, jag tror på vetenskap, skrålade den numera knubbiga lilla tron. Allt hade den en åsikt om, den tyckte om allt, men tyckte om särskilt mycket gjorde den inte. Och värst av allt – tilliten och förtröstan hade för länge sedan försvunnit. Den var som en förmåga utan uppgift, ett
perspektiv utan synfält. Men så en dag…
