Eros och agape och... kärleken till tingen? Riktig kärlek är det egentligen inte, men nära på. Krukmakaren som kasserar det som inte blir riktigt så bra har nog en tanke på att föremålet ska vara "besjälat" och uttrycka något speciellt. Skönhet är bland andra ett sådant värde som föremålet kan utstråla. Därför börjar konstnären ibland om. Så där som vi skulle behöva göra även när det gäller mänskliga relationer. Reset, heter det på modernt språk. Ta om, försöka igen, dra ett streck över det som inte fungerade. Rensat bord.
I sådant som människor skapar finns också något av den stora skapelsen, känsla, kreativitet, form, färg, estetik... Skaparen, konstnären, bäddar in sig själv i det som skapas. Kärleken till tingen är ofta föraktad i fromma sammanhang eftersom det finns övertygelser om att den kärleken tränga undan och bort kärleken till Gud. Men det motsatsförhållandet är oftast överdrivet och ganska konstruerat. Allt kan nämligen stå i vägen och minska utrymmet för trons centrum.
Glasföremål av Ture Berglund är uppskattade i det här hemmet. Böcker i mängd av olika författare likaså. Några emaljer av Stig Ghylfe pryder sina platser. Sköna textilier är mer än omtyckta, särskilt sådana som vävts och broderats av våra mödrar. Även några gamla möbler, slagbord och en gammal träsoffa, har också etsat sig in i hjärterummet. Andra människor har liknande föremål som ligger dem varmt om hjärtat.
För tillfället har vi två stora tulpanbuketter i vackra vaser. Det är en fröjd att sitta och se på dem. Skönhet och vår lyser det om dem. Och i en urna står några äppelkvistar som har gått i knopp! Nu väntar vi...
