Nu har det hakat upp sig. Även i min enkla adventskalenders lucka 3 blir det en nyårshälsning. Här gäller det klöver! I dubbel bemärkelse. En kombination av stor lycka och god ekonomi. Den goda ekonomin man drömde om vid förrförra sekelskiftet, när 1900-talet föddes, för de flesta bara var en ouppnåelig förhoppning.
Kyrkan firar visserligen nyår och bistår sedan med mängder av verkliga tidsmarkörer genom sina stora helger. Påsk, pingst, allhelgonahelgen m fl. Sämre är det med årstider under det kyrkliga året. Den kyrkliga hösten, kall, blåsig och fuktig, har jag ofta känt av. Snålblåsten är verkligen en kyrklig företeelse. Ut i den körs och förpassas alltför många. För att de haft fel övertygelse eller varit alltför uppriktiga. Ibland, paradoxalt nog, även därför att det gått alltför väl. Höst är det också i sådana församlingar där det mesta tyck vissna. Det gäller bara att konna tolka tidens tecken.
Men besvikelse och missnöje har sin tid. Även knoppning och blom finns rika exempel på. En kyrklig vår kan man verkligen längta efter! Då utsträckta händer inte sträcker sig efter makt och pengar, och inte heller är lika tomma som lätt avgivna löften, utan fyllda av förtroende och försoning!
En av de påskpsalmer som placerats under rubriken Årstiderna i Svenska kyrkans psalmbok förkunnar vårens härliga tid:
Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.
Ps 198:1
En annan psalm gläds:
Det liv som fram ur graven går,
skall aldrig mera dö.
Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö.
Ps 203:6
Våren är väl på väg? Vi borde väl åtminstone kunna enas om det?!
