Den sekulära och profana humanismen, eller den religiösa ersättningshumanismen, diskuteras idag i Svenska Dagbladets understreckare av Peder Thalén. Också den humanismen utgår från förutfattade meningar om religionens betydelse och värde.
Thalén presenterar den kanadensiske kulturfilosofen Charles Taylors bok A Secular Age (läs recensionen i New York Times) . Taylor menar att redan på 1600-talet påbörjas den förändring som bereder plats för alternativa förhållningssätt. När det kristna livsmönstret förlorar sin självklara roll som ett annat perspektiv möjliggörs och dör frågor av typen Tror du på Gud verkar naturliga. Bland de gångbara alternativen finns den sekulära humanismen där målen för människans livssträvan definieras i helt inomvärldsliga termer.
Thalén drar med Taylor slutsatsen att man längre kan upprätthålla övertygelsen att religionen förtvinar i och med att den vetenskapliga världsbilden utvecklas. Religiös livsåskådning står inte i motsats till utveckling eller ett tekniskt utvecklat samhälle! Många exempel finns. Den som besökt Japan kan konstatera att shintoism och buddism inte hindrar ett tekniskt mycket avancerat och utvecklat samhälle.
Också den humanism som trott sig vara den sekulära och förnuftsmässiga kronan på utvecklingen får finna sig i att bli ifrågasatt. Den är inte det slutgiltiga svaret. Utan även den fungerar som en frigörelsefas från en viss historisk utformning av religionen. Religionen som så länge förkastats som världsbild och livsåskådning ifrågasätts nu inte ensam utan får sällskap av den profana humanismen. Ingen kan i det pluralistiska samhället i längden stå på sidlinjen och kritisera andra för deras insatser. Snart nog drabbar ifrågasättandet och kritiken även den egna ståndpunkten.
Den kristna tron kan genom sin historiska förmåga att anpassa sig och dra lärdom av vetenskap och filosofi gå en renässans till mötes. Åtminstone finns det en andlighetens återkomst som i vår del av världen också skulle kunna betyda ett uppsving för kyrka och tro. Religiös förändring bör man hellre se cykliskt och helst inte linjärt. Det handlar om expansion och tillbakagång. Religionssociologer som David Martin har i sin kritik av sekulariseringsteorier också visat att det inte finns någon linjär moderniseringsprocess där religionen efterhand trängs ut och bort. (David Martin har också skrivit om pingströrelser i Latinamerika.)
Som av en händelse kommenterar i samma tidning Astrid Söderbergh Widding i sin tv-recension ett program, Trons Europa, där religionen (kristendomen) i Europa skildrats, mer inifrån tron än kritiskt distanserat, av Vagn Olsen. Recensentens slutsats är att religion åtminstone står för en kollektiv och gemensam praktik och inte för en enskild privat angelägenhet. Vilket menar hon är något helt annat än tv-soffans solitära utsiktspunkt!
Thalén återger Taylors kritik av den profana humanismen som, menar han, inte kan göra rättvisa åt de andliga erfarenheter människor faktiskt gör och har till och med under mycket ogynnsamma förhållanden. Och visst härbärgerar den kristna tron så här i påskens tid några av de stora frågorna, som den gång på gång återvänder till: lidande, död och ett levande hopp!
Andra bloggar om: Peder Thalén, Charles Taylor, Vagn Olsen, Profan humanism, Religion, Kristen tro
